Sven Hellman och ett frågetecken i blyerts

När jag som nybliven doktorand höstterminen 1993 började hänga allt mer vid Handskriftsavdelningen på UB stötte jag snart på Göran Blomqvist. Göran var betydligt mer erfaren – han hade nyligen avslutat sitt doktorandprojekt om universitetens samhällsroll 1820-1920, jag hade precis påbörjat mitt om svensk astronomi och astrofysik 1860-1940 – och från en annan institution än jag, men han tog sig ändå tid att nyfiket intressera sig för vad jag sysslade med och delade frikostigt med sig av sina tips om stort och smått.

En sak som jag minns att han tipsade om var blyertsstreckens semiotik. Ãven fåordiga protokoll och relativt stumma arkivhandlingar kan få liv om man kommer åt rätt exemplar. Göran pratade om vad man kunde utvinna ur Ecklesiastikdepartementets arkiv när man jobbade med tillsättningsärenden. Sakkunnigutlåtanden i professorstillsättningar finns ju ofta i flera kopior i flera olika arkiv och det kan vara smidigt att arbeta med ett mer lokalt tillgängligt exemplar, men genom att se på exemplaret i Ecklesiastikdepartementets arkiv kunde man, om man har tur, skugga den ansvarige ministern: vissa ministrar plägade dra diskreta men betydelsebärande streck i marginalen i anslutning till de passager i utlåtandena som han fäste extra avseende vid.

Just nu kom jag att tänka på Görans tips om de betydelsebärande blyertsstrecken. Sedan en tid tillbaka arbetar jag med framtidsforskningens historia, och en av de aktörer som är relevanta är förstås Sekretariatet för framtidsstudier.

En av de saker som Sekretariatet satte igång med tidigt i sin historia var att dra upp riktlinjerna för en framtidsstudie inom energiområdet. Oljekrisen och det kalla kriget är två bakomliggande kontextuella faktorer för varför energiområdet tilldrog sig framtidsforskarnas intresse.

Bland de många dokumenten i Sekretariatets för framtidsstudier arkiv finns en promemoria från Försvarsdepartementet. Den är skriven av Sven Hellman, vars karriär såg ut ungefär såhär: civilingenjör KTH följt av FOA, där han så småningom blev överingenjör. Vid FOA arbetade han bland annat med operationsanalys och säkerhetspolitik. 1972 började han vid Försvarsdepartementet som sakkunnig i säkerhetspolitik.¹ Sedermera satt han i Ubåtsskyddskommissionen men då, i början av 1970-talet, var ubåtarna fortfarande avlägsna: nu var det energi som gällde.

I promemorian diskuterar Hellman flera säkerhetspolitiska aspekter på olja och andra energislag. Man kan, skriver han, ”föreställa sig militära hot mot transportvägarna för oljan” och i en kommande konfliktsituation skulle Sovjet eventuellt kunna vilja förorsaka störningar i Västeuropas ekonomi.

Någon på Sekretariatet för framtidsstudier verkar inte ha hållit med. Det fanns tydligen olika uppfattningar om hur energitillförseln kunde användas som utrikespolitiskt vapen. (Det hela illustrerar den palett av olika riskuppfattningar som fanns inom energiområdet, en fråga som står i fokus för ett intressant pågående avhandlingsprojekt av Anna Åberg vid Teknik- och vetenskapshistoria på KTH.)

Ibland är det det lilla lilla tecknet som betyder något.

Jag ska till Riksarkivet igen nästa vecka. Förväntar mig hitta många texter och några betydelsebärande blyertsstreck.

1. ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift nr 6 2009, s 10f. [↩]