Idag har jag refererat till en Braudelinspirerad text och återigen reflekterat över nätets materialitet.
Materialitet.
Det känns skönt.
Idag har jag refererat till en Braudelinspirerad text och återigen reflekterat över nätets materialitet.
Materialitet.
Det känns skönt.
Hur ser du på relationen immaterialitet och materilaitet?
Skriver en uppsats om rörlig bild på våra konstmuseer och begreppen aktivering och medialisering av konstmuseernas samlingar. Vi funderar bland annat över det ökade intresse för det materiella, tinget och objektet, men också den kroppsliga upplevelsen.
I Production of presence – What meaning can not convey, skriver Gumbrecht om hur vi ända sedan René Descartes tid har haft en tydlig övervikt av interpretation som konstnärlig tolkning. Det rationella förhÃ¥llningssättet har lagt tonvikten pÃ¥ att tränga igenom verket och nÃ¥ fram till fenomenets mer komplexa betydelser.
Presence theory har stor betydelse i museisammanhang där närvaron skapar en förbindelse till världar eller kontexter. Det handlar om att begreppsliggöra kvaliteter bortom den betydelse vi kan utläsa ur verken.
Själva tinget eller objektet har varit en katalysator, eller för att använda en aktuell term, en sorts inkubator för att vi ska nå fram till en djupare betydelse. Vi har glömt att tingen i sig själva har substans. Att det materiella har ett eget inneboende värde. (saxat ur vår text).
Har du någon reflektion kring det immateriellas materialitet?
Vänliga hälsningar
Petra Johansson och Neta Norrmo
Studerar till Curator inom film och rörlig bild
Mitt intresse för det materiellas koppling till det immateriella gäller mest vetenskapshistoria; till exempel det konstnärliga omrÃ¥det har jag dÃ¥lig koll pÃ¥. Vissa vetenskapshistoriker har mer och mer börjat intressera sig för konkreta materiella praktiker – och vilken betydelse dessa har för förändringar av vad vi vet om människan och naturen; saker som instrumentering, konkreta ting och annat har – Ã¥tminstone hos vissa historiker – fÃ¥tt ta ökad plats, där tidigare ”enbart idéer” räknades som studieobjekt. En historiker som Peter Galison, tex, talar om en rörelse bort frÃ¥n en tidigare historieskrivning som lät fysiken helt definieras av de teoretiska genombrotten, till ett ökande intresse för de förändringar som sker när nya instrumenteringar börjar användas, de nya konstellationer av forskare och arbetssätt som uppstÃ¥r i de interstitiala utbyteszoner (”trading zone”) som ibland uppstÃ¥r kring vetenskapliga tekniker och instrumenteringar. (Image and logic: A material culture of microphysics är ett av Galisons viktigare verk; se även min â€Yngve Öhman, utbyteszonerna och svensk solforskning under efterkrigstidenâ€, i Sven Widmalm ed., Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt, (Lund: Nordic Academic Press, 2008).)
Dessutom tycker jag det finns en stor potential för vetenskapshistoriska studier som anlägger ett materiellt och bokhistoriskt influerat perspektiv på den vetenskapliga kommunikationens historia; förläggare, bokmarknad, trycktekniker, illustrationstekniker och allt sånt.
När det gäller det konstnärliga omrÃ¥det är det som sagt var inte nÃ¥got jag direkt forskar pÃ¥. Men jag tycker det är fascinerande att se hur vissa materiella bärare av ”innehÃ¥ll” – vinylskivor istället för digitala ljudfiler, kemibaserade och traditionella fototekniker istället för digitalkameratekniker, analoga syntar istället för mjukvarusyntar – lever vidare och vägrar dö, trots den digitala och förment avförkroppsligade tidsÃ¥ldern. Här finns det en konträr historieskrivning hos David Edgerton, The Shock of the Old som man lite grand kan inspireras av.
Det slog mig att med det ämnet för er uppsats kanske den här worshopen kan vara av intresse för er?