En sak som slagit mig de senaste Ã¥ren när jag arbetat med en del svenska naturvetare och teknologer under 1900-talets andra hälft, är dels hur mÃ¥nga som varit verksamma i industrin, dels hur lite vi tycks veta om dessa delar av deras karriärer. Det här är en insikt som liksom kommit in lite frÃ¥n sidan, lite obemärkt, men ack sÃ¥ ofta, när jag arbetat med helt andra frÃ¥geställningar. Kort uttryckt: väldigt ofta har flera aktörer varit verksamma substantiell del av sin karriär i olika icke-akademiska miljöer, ofta med koppling till industrin. En metallurg jag snubblade över hade en period pÃ¥ flera Ã¥r dÃ¥ han arbetade Ã¥t ett av de större stÃ¥lverken, komplett med egna labbfaciliteter, innan han sedan gick till en professur pÃ¥ KTH; en kyltekniker arbetade länge pÃ¥ Electrolux, där han ocksÃ¥ hade egna labbfaciliteter – sedan finansierade Electrolux en professur Ã¥t honom, även den pÃ¥ KTH; en geotekniker jag intervjuade häromveckan pratade om hur mÃ¥nga av hans kollegor pÃ¥ LTH som arbetade i olika industriella sammanhang under 1980-talet och sÃ¥ vidare.1
Ett sätt att angripa det här fenometet är genom att syssla med utbyteszoner, organisationer och individer som agerat mäklare och som tagit på sig uppgiften att viga samman akademiska och industriella aktörer, ofta i sektoriellt organiserade logiker; Svenska Institutet för Konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, IVA:s olika grupperingar, Edy Velander: det här är bara början på en lång lista på sådan gränsorganisationer i det svenska 1900-talet. En del är skrivet om dessa, mycket återstår.
Men kanske skulle man helt skippa mäkleribiten och gå hela vägen ut i industrin: hur hade en svensk vetenskapshistoria sett ut som helt och hållet behandlade vetenskapsmän utanför akademin, låt säga under de senaste 80 åren eller något? Hur många skulle man hitta därute? Vad skulle man hitta?
Det är ett klassiskt upplägg i vetenskapshistorien, det här med att identifiera en grupp människor man inte skrivit om tillräckligt. ”Se här, här är en blind fläck, nu sätter jag igÃ¥ng och forskar pÃ¥ deras aktiviteter och utvecklar därmed kunskapsläget för vetenskapshistoria”: obemärkta forskare istället för genier; kvinnor istället för män; forskare i perifera länder istället för Frankrike, England, Tyskland; experimentalister istället för de filosofihistoriskt motiverade teoretikerna; amatörer istället för professionella och sÃ¥ vidare och sÃ¥ vidare. LÃ¥t oss kalla det jakten pÃ¥ vetenskapshistoriens mörka materia. SÃ¥ den tanke jag leker med här är inget radikalt grepp metodologiskt, bara nästa slags mörk materia i vetenskapshistorien.
Steven Shapin har i sin senaste bok intresserat sig för fenomenet med forskare utanför det akademiska systemet, sÃ¥ där finns en del intressant inspiration att hämta.2 De akademiker som under de senaste 25 Ã¥ren eller nÃ¥t rör sig bort frÃ¥n det akademiska till det industriella är, i Shapins version, inte nÃ¥gra förlorare som är sämre lottade. Här tar han spjärn mot Merton och dennes normer, och pekar istället pÃ¥ att det kanske inte alls var ”sämre” ställt i industrin: massor av materiella resurser, inte en massa undervisning och arbete pÃ¥ att utforma anslagsansökningar; fram träder nÃ¥got slags bild där en möjlig moralisk överlägsenhet hos akademin visavi industrin helt enkelt inte existerar.
Eller som Andrew Pickering formulerar det i sin recension: Shapin ”notes that genuine research can often find support more readily within the belly of the capitalist beast.”3 Fan tro’t.
- Jag är förstÃ¥s inte ensam om att ha diskuterat fenomenet; jag har illustra föregÃ¥ngare som Gunnar Eriksson, Sven Widmalm, Thomas Kaiserfeld med flera. [↩]
- The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation Chicago, 2008. [↩]
- Andrew Pickering, ”Ventures with Vultures”, Isis, 2009, 100: 868-871, 870. [↩]