Borta på Ether Wave Propagande har det dykt upp en liten observation i kommentarsflödet till ett inlägg som behandlar vikten av att hitta en rik uppsättning individer.
Det är Alex Wellerstein som poängterar att vi måste fundera över vilka forskare vi väljer ut i våra berättelser:
Yes, there is an entire cadre of the military scientists (as I know you know better than probably anyone else!) who get written out of the stories, or dismissed because they aren’t “first class†in the sense of “Nobel-quality academic,†though they really ought to be included in the historians’ narratives a little more carefully, if we don’t want to just replicate the values of the academic status system.
Han har en poäng. Det finns en uppenbar fara att omedvetet återskapa en gången tids vetenskapliga kanon när vi skriver vetenskapshistoria; vi kan då missa personer som inte fått någon enhet uppkallad efter sig, inte fått något Nobelpris, men som varit mycket viktiga av andra skäl.
Ett svenskt exempel är Edy Velander. Han dyker upp här och var, tycker jag, när man skrapar lite pÃ¥ ytan i den svenska efterkrigstiden – nu senast sÃ¥g jag hans namn när jag satt pÃ¥ UB och gick igenom en SOU frÃ¥n mitten av 40-talet om inrättandet av ett geotekniskt institut. Betydelsefull för att förstÃ¥ svensk efterkrigstida forskningspolitik och förändringar i forskningsorganisation inom omrÃ¥den frÃ¥n konservburkar till atomkärnor via matematikmaskiner, men figurerar förmodligen inte i speciellt mÃ¥nga listor över berömda svenska forskare frÃ¥n 1900-talet; typiskt en sÃ¥dan som historiker alltsÃ¥ fÃ¥r ta sig an, som inte bör skrivas ut ur vÃ¥ra historier.