Vetenskapshistoriska perspektiv på forskningskommunikation

Jag läser nÃ¥gra uppsatser om forskningskommunikation som utgör den tematiska delen i näst senaste Isis. (Jag har tidigare bloggat en av uppsatserna.) I introduktionen till avdelningen pläderar Jonathan R. Topham för en syn pÃ¥ vetenskap där vi skall se pÃ¥ kommunikationen som en integrerad praktik i forskarvardagen, inte nÃ¥got som nödvändigtvis sker efter det att mer centrala saker inträffat.¹ Han anknyter till en läsvärd uppsats av James Secord pÃ¥ likartad men lite bredare tematik, där Secord, med utgÃ¥ngspunkt bland annat i bokhistoria, argumenterar för studiet av kommunikation.²

Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:

the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.³

I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.

Trots det tycker jag det finns nÃ¥got givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats frÃ¥n 2004 inte enbart fokuserar pÃ¥ ”populärvetenskap” utan mer pÃ¥ olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn pÃ¥ ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”⁴

1. Jonathan R. Topham, “Focus: Historicizing ‘Popular Science’. Introduction,” Isis 100, no. 2 (June 1, 2009): 310-318 (pdf). [↩]
2. James A Secord, “Knowledge in Transit,” Isis 95 (2004): 654-672. [↩]
3. Topham s 311. [↩]
4. Secord s 671. [↩]