Den senaste tiden har jag suttit med ett arkivmaterial som sträcker sig från 1961 till idag.
Alldeles bortsett från korrespondensens innehåll kan jag inte låta bli att fundera en del över dess materialitet. Det är tankar som ofta eller kanske alltid infinner sig när jag arbetar i bibliotek och arkiv.
En sak man lägger märke till med det här efterkrigsmaterialet är hur pass varierande det blir efter ett tag. Efter nÃ¥gra Ã¥rtionden av typografisk stasis – skrivmaskinstext som ser ganska likadan ut oavsett avsändaren samt nÃ¥gra handskrivna brev – börjar det hända saker kanske pÃ¥ 1970-talet dÃ¥ man ser nÃ¥gon enstaka kopia framställd i nÃ¥gon märklig stencilteknik som ger ett intryck av stickande kemikalier. Men den stora förändringen sker när man kommer in i nÃ¥got slags typografiskt Burgess Shale-lager; diversiteten frÃ¥n 1980-talet och framÃ¥t är slÃ¥ende: telex, telefax (nÃ¥gon förutseende människa pÃ¥ Obsis har kopierat över pÃ¥ vanligt papper sÃ¥ de har inte bleknat bort (eller hade de möjligtvis en fax som skrev ut pÃ¥ fotostat?)), e-postutskrifter komplett med sÃ¥na där UUCP-headers tror jag det kallas, det jag själv upplevde när jag började använda e-post pÃ¥ den gamla goda tiden dÃ¥ man telnetade in pÃ¥ ett unixkonto för att läsa mail, ordbehandlade brev utskrivna pÃ¥ väldigt pixliga matrisskrivare (8 nÃ¥lar, i nÃ¥gra fall med bokstäver som g och j hängande i luften ovanför raden).
Man blir också glad över att de skickliga människorna som ligger bakom arkivet så nogsamt sparat papperskopior av korrespondensen som, i en samling som sträcker sig fram till vår tid, förstås blivit allt mer baserad på e-post; jag vet inte om det hade varit så lättarbetat att gå igenom foldrar med elektroniskt lagrad e-post utan föredrar pärmar med papperutskrifter i det här fallet.
Innehållet ska jag inte orda om här. Jo, ett brev av en av mina absoluta favoritastronomer, Fred Hoyle, och ett från Al Gore, hittade jag. Samt, förstås, en massa underlag material för diskussioner om de olika kontexter som aktualiseras för en förståelse av astronomin och efterkrigstidens mediehistoria. Men det får bli en annan gång: tillbaka till arbetet med analys och skrivande av konferenspresentation efter denna materialitetshistoriska exkurs.
Det är något särskilt med arkivmaterial, i vilken form det än har. Kanske har det att göra med känslan av att man faktiskt arbetar när man går igenom arkivmaterial. När det gäller läsning av alla dessa böcker och artiklar så är resultatet alltid obestämbart, men efter ett arkivbesök så känner i alla fall jag att jag vet något mer än innan. Det ger en viss tillfredsställelse.
Själv har jag suttit med ett personarkiv en del på sistone, men bara valda delar. Nu sist var det Harry Scheins tal och skrifter 1969-1978. Väldigt kul. När det gäller materialiteten så är en så kort tidsrymd inte så upplysande, men tejpbitarna som då fäste de ihopklippna föredragen har torkat ihop och faller som små höstlöv ur pappershögarna. Kvar är bara gula fyrkanter.