Ständigt denne Östergren. Hans böcker har jag gått in och ut ur sedan den där magnifika läsupplevelsen: Gentlemen inhandlad 1984, det året jag började gymnasiet.
Därför blev jag förstås glad när fru och barn uppvaktade mig i söndags, på fars dag, med Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok. Den är läsvärd och man slukar den snabbt. Den ger vissa insikter i Östergrens författarskap, man blir sugen på att läsa om. Här får vi i den stora skaran av fans ett slags access till Östergren. Det är sympatiskt, initierat, fylld med intressant stoff om svensk efterkrigshistoria.
Och framtiden! Måtte Östergren göra slag i saken och vidareutveckla det spår av kritik av svensk politik som finns med både Gentlemen och Gangsters. Det tycks han i varje fall ställa upp som ett mål (337f).
Mycket, mycket mer av beröm kan tilläggas. Men det gör jag inte, det här är ju inte meningen att vara någon komplett och balanserad recension. Låt mig istället peka på några brister.
Först omfÃ¥nget, själva innehÃ¥llet. Stephen Farran-Lee väljer bort Östergrens journalistik, ett rejält misstag. Östergren är en tidsbetraktare, inte innesluten i enbart estetik. Under nÃ¥gra Ã¥r skrev han förhÃ¥llandevis mycket journalistik. Som jag argumenterat för tidigare är den här delen av Östergrens karriär som skribent, bland annat samlat i den fina samlingen Slangbella, nÃ¥got som jag uppskattar. Det gör tydligen inte Farran-Lee, som i inledningen avfärdar den delen av produktionen utan vidare förklaring: ”NÃ¥gra smärre verk har hamnat utanför, exempelvis artikelsamlingen Slangbella” (12). Helt fel val. Artiklarna i Slangbella visar dels pÃ¥ nÃ¥got slags kontinuitet mellan kultursidesartiklarna och romanerna, tematiker som behandlas i romanerna hanteras ofta före det i en kultursidesartikel, dels visar de att Östergrens betraktelser över 1960- och 1970-talen är läsvärda som kommentarer till politik, kultur, konst. Inte mindre sÃ¥nt, utan mer, alltsÃ¥!
Sen kan jag inte låta bli att gnälla över boken som fysiskt objekt. Vad är det med svenska förlags kvalitetskänsla? Här pratar vi ändå om ett stort förlag, inget entusiastförlag i någon källare, utan Albert Bonniers Förlag.
Trådbindning, trådbindning, trådbindning! Det borde vara en självklarhet men icke sa nicke. Patetiskt och ett exempel på att saker och ting inte nödvändigtvis blir bättre. Jag vet, jag börjar låta som Kapten Stofil, men det är en helt annan sak att läsa en trådbunden bok än en limbunden. När jag läser en trådbunden bok känner jag mig lite bättre mottagen redan från första början, det är något slags boklig hut och hyfs, en grej som man bara gör, lite som att lägga fram rena handdukar på toaletten när man har gäster hemma eller erbjuda sin plats på en full buss när pensionären kliver på. Limbindarförlagen visar inte tillräcklig respekt för läsaren och köparen.
Och trycket ska vi bara inte tala om. En intressant del i Stephen Farran-Lees upplägg är att han ger utrymme åt böckernas omslag; varje omslag avbildas och diskuteras, omslagsmakaren Johan Petterson, som följt Östergrens hela karriär, kommenterar bildlösningar och så vidare. Och här finns ju en del snygga omslag, onekligen. Ta bara Denise Grünsteins gatuporträtt av Klas Östergren, flanören, taget i Östberlin sent 1970-tal, som pryder Med stövlarna på och andra berättelser.
Det är bara det att det erbarmligt dåliga trycket gör att omslagen mest blir svarta blaffor, som vore de komna ur någon halvsjaskig kopiator. Det luktar xerox lång väg. Inte bra.
(Bildanvändningen kunde för övrigt utvecklats. Det finns en material culture-aspekt pÃ¥ Östergren, bÃ¥de författaren – den mytiska Facit-maskinen, de där jodphursen som hela Rolling Stones snubblade över, de finns alltsÃ¥ pÃ¥ riktigt, inte bara i Fantomerna – och hans böcker, med dess ibland varsamma, ibland ohejdade beskrivningar av ting. AlltsÃ¥ upplagt för en coffee table-bok, lite som Mauro Scocco-boken som kom härförleden. Jag vet, passar inte genren, men hade varit ett kul försök.)
Bonniers borde alltså välja något annat tryckeri än ScandBook (eller åtminstone ställa kravspecifikationerna över den här bottennivån).
(Kul liten shoutout till Gunnar Pettersson på sidan 158, förresten.)
(Se även recensioner i DN och SvD.)
Update: Gunnar Pettersson har nu skrivit om Klas Östergrens besök i London pÃ¥ Pressylta Redux. (Bloggen saknar permalänkar – kolla under 19 november.)
Jag har inte läst boken själv. Vad är det för shoutout Klas Ö anordnar på sid 158? Bara nyfiken. Maila gärna.
Thanks for the info!