Kolumnisten NB frÃ¥gar efter exempel pÃ¥ metafiktion, ”writers referring to themselves in their own fiction” (NB, TLS 18 maj).
Stanislaw Lem är ju en given kandidat. I Det perfekta tomrummet (Malmö, 1975), den underbara samlingen recensioner av böcker som inte existerar, har han stoppat in en recension av en bok som onekligen existerar, … Det perfekta tomrummet.
Hmm – intressant! Man kunde ju hävda med Saint Beuve (och mot den länge populära ideologin om författarsubjektets frÃ¥nvaro) — att varje roman-jag egentligen är ett dolt författar-jag. Och därmed skulle varje roman kunna s¨gas vara en metafiktion.
Ett annat exempel är är Stephen Kings Dark Tower serie. I bok ”Song of Susannah” dyker han själv upp som en av karaktärerna.
Wikipedia har mer info om själva Dark Tower serien: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Dark_Tower_(series), men det mest intressanta i detta sammanhanget är deras länk till NY Times artikel ”The Dark Tower: Pulp Metafiction”: http://www.nytimes.com/2004/10/17/books/review/17AGGERL.html?pagewanted=1&ei=5090&en=c3b0bc5048e91c68&ex=1255665600&partner=rssuserland