Så har då Chris Andersons bok kommit i svensk översättning, och det är väl bara att förvänta sig att begreppet long tail kommer fortsätta ytterligare en tid som surrord. Betänk då hur fel han har, eller rättare sagt hur lite till exempel svenska bokförlag, tryckerier och bokdistributörer anpassat sig till den nya tiden. Fatta!
Jag tycker det är anmärkningsvärt hur ofta tillvaron inte fungerar på det sätt Anderson tänker sig. Man kan fundera över vilka strukturer och mekanismer i ekonomin det är som gör att det inte fungerar, men det överlåter jag som en övning åt läsaren. Man kan också hoppas att hajpen kring the long tail får några att tänka om. För det är ju löjligt, det här med att böcker som har en efterfrågan inte finns in print: det exemplar av Den korporativa staten som jag för några minuter sen checkade ut vid UB:s lånedisk är fullkomligt sönderläst; boken har uppenbarligen läsare, men den är omöjlig att uppbringa i bokhandeln.
Som jag uppfattar The Long Tail så har det snarare att göra med att produktionskostnader minskar samtidigt som den potentiella marknaden ökar på grund av ökade kommunikationsmöjligheter, vilket gör att även det som inte ligger på topplistorna blir lönsamt att producera.
Ett rockband som inte får skivkontrakt kan idag själva fixa sina inspelningar billigt och med internet sälja eller på annat sätt dela med sig av materialet.
Rasmus Fleischer på Piratbyrån förklarar sin syn på saken här.
Musikbranschen är nog ett bättre exempel pÃ¥ ”long tail” än bokbranschen som är ännu mer konservativ. Det är dock nog bara en tidsfrÃ¥ga innan Youtube liknande textsiter kommer att tvinga bokbranschen till förändring.
Dessutom, på t.ex. Amazon kan man ju trots allt kan få tag i förhållandevis obskyra böcker (nya eller second hand) på ett betydligt smidigare och billigare sätt än om man skulle ha beställt dem i bokhandel, vilket var ända sättet fram till för inte så många år sedan.
Johan: ja, precis, produktionskostnaderna för att framställa även ett mindre antal exemplar av böcker borde vara mindre idag, med hjälp av print-on-demand-tryck och nätbaserade distributions- och försäljningskanaler. Speciellt om vi pratar om böcker som en gång i tiden varit in print, dvs arbetet med att översatta/redigera/layouta är redan gjort en gång. Därmed borde betydligt fler böcker som har en efterfrågan större än noll finnas in print än vad som är fallet idag. Alltså beter sig svensk bokbransch inte enligt Andersons modell. Alltså stämmer inte modellen med verkligheten. Om Andersons modell hade stämt, hade jag idag kunnat köpa såväl Den korporativa staten som Gulagarkipelagen och en massa ännu mer obskyra titlar i bokhandeln.
Markus: Visst, Amazon, antikvariat.net, Abebooks mfl finns och där kan man få tag på relativt obskyra saker. Ganska många böcker. Men långt ifrån alla.
Men varför inte fler böcker? Jag kan liksom inte se poängen med att sÃ¥ mÃ¥nga böcker sÃ¥ snabbt glider frÃ¥n att vara in print till att vara out of print. Tvärtom verkar ju den svenska bokbranschen – antikvariaten och en del smÃ¥förlag borträknade – i stor utsträckning göra böcker till en färskvara, dvs pressa försäljningen bort frÃ¥n den lÃ¥nga svansen.
Musikbranschen är något annat.
Tja, min högst amatörmässiga insyn i bokbranschen ger dig rätt.
Nya böcker är färskvaror, och egentligen är nog ”gamla” böcker, som Gulag-arkipelagen ocksÃ¥ det. Eller ännu mer.
Som du säger, några småförlag och antikvariaten är undantagen, antikvariatens lager blir väl i och för sig också mer tillgängliga med nätet?
Å andra sidan har de blivit färre, vad jag förstår.
Svansidén känns oneligen rätt teoretisk på bokbranschen, just nu. Kanske kommer det att förändras med tiden.
För samtidigt är det väl sÃ¥ med en sÃ¥n sak som Gulag att nÃ¥got förlag fortfarande sitter pÃ¥ rättigheterna – och dem vill de nog inte släppa ifrÃ¥n sig bara sÃ¥där till nÃ¥got print-on-demand-företag.
Det där med just rättigheterna tror jag är en starkt bidragande orsak till bokbranschens konservatism. I Sverige tror jag att de är sjuttio år efter upphovsmannens död, och i andra delar av Europa nittio år. Och förlagsavtal, som de kallas, är i princip omöjliga att säga upp, åtminstone gäller det böcker skrivna på svenska. Översättningar kanske är annorlunda.
Klart att man måste kunna säga upp, men då ska ett nytt förlag betala för att överta rätten att producera boken.
Det man ser av klassikerutgivning i svensk tappning hos små förlag är vad jag fattar mest böcker där rättigheterna gått ut.
Jag tror inte att man kan få någon ordning på sånt här utan statlig inblandning, och då menar jag att någon tar ett övergripande ansvar för vad som är klassiker och egentligen gör den där kanonen. Som det ser ut nu är det förlagen som väljer vad de ska ge ut, och sen får de statligt stöd i efterhand, ibland får de löfte om det i förhand för dyra produktioner, men just Gulag tror jag inte att du ska förvänta dig kommer ut jättefort.
Bäst bevakning av hela den här sfären vad jag har märkt, har Svensk Bokhandel.
Och, jag kan ha fel i det jag skrivit, men i princip tror jag att det stämmer.
Kanske det är så, att den engelska översättningen av Gulagarkipelagen är bättre än den svenska? Det är faktiskt tänkbart. Den finns i två pocketbokversioner på engelska (Perennial Classic och Harvill Press Editions; se http://www.amazon.co.uk).
Jag har faktiskt plöjt igenom The Long Tail, fast det hade nog räckt med att läsa första kapitlet. Eller baksidestexten. Eller till och med framsidestexten. Resten är mest upprepningar och utfyllnad. Tröttsamt i längden.
I vilket fall. På http://www.antikvariat.net finns ju 33 exemplar av Gulag-arkipelagen. Vilket ju är ett fint exempel på Anderssons tjöttes:
Förr: Du hade tillgång till tiotusentalet titlar hos ditt lokala antikvariat. Jobbigt att leta. Dammigt. Long tail: Du har tillgång till över miljonen titlar från hundratalet antikvariat på en sajt som Antikvariat.net, till följd av radikalt sänkta kostnader för alltifrån registerhantering till tillit.
Ett annat tips: Mejla Bosse och påtala problemet?
Johan: diskuterar inte primärt den antikvariska sidan, även om det är en intressant observation, det här med att antikvariaten tycks vara mycket bättre på ett long tail-förhållningssätt än den allmänna bokbranschen. Kanske kommer det sig av att de alltid varit något av en long tail-bransch, långt innan Anderson hittade på termen; de har levt på att tillhandahålla grejer i litet antal exemplar.
Jag tycker det är jättebra att antikvariat.net finns och att antikvariatsbranschen så konsekvent använt modern teknik för att kunna marknadsföra enstaka exemplar. Abebooks är ju helt sanslöst bra! (Men 33 exemplar är ju inte så mycket. Ponera att högstadier och gymnasier för sig att köpa klassuppsättningar av Gulagarkipelagens första volym (volym fyra verkar helt omöjlig att få tag i, de flesta träffarna på antikvariat.net är volym ett och tre), så skulle det ju inte räcka så långt, eller hur?)
Nej, det är bokmarknaden för nya böcker som behöver moderniseras. Distributionsledet har ju blivit bättre tack vara adlibris och bokus, men det hjälper ju inte om böcker inte fortsätter att tryckas, om förlagen rear ut böcker efter några år för att bli av med dem. Tvärtom Andersons tes verkar bokbranschen mer och mer handla om ett fåtal storsäljare än böcker som säljer få exemplar men som skulle kunna finnas på marknaden under en längre tid. Med print on demand borde det gå att hålla liv i sällansäljarna. Kanske skulle man rentav kunna komma någonvart med att bara tänka om när det gäller lagerhållning och annat; som det är nu verkar ju bokrean vara rena ättestupan för många böcker.
Prata med Bosse nästa gång du träffar honom!
Thomas: visst, engelska. (Eller danska … vill man kunna köpa Solsjenitsyn pÃ¥ ett nordiskt sprÃ¥k icke-antikvariskt idag, är det tydligen danska som gäller). Men nu har det ju en gÃ¥ng i tiden gjorts en svensk översättning. Den borde kunna finnas in print.
Karin: du har säkert rätt i att juridiken och avtalen spelar in, big time. Det borde finnas ett slags upphovsrättens allemansrätt: om en text inte längre går att köpa på marknaden, upphävs upphovsrätten och det blir fritt tillgängligt att reproducera den.
Jo, jag gissar att det är just lagerhållningen som hindrar långsvansifiering av bokbranschen. Lägre kostnader för att producera (skriva, sätta, trycka) och distribuera böcker har inte åtföljts av lägre kostnader för lagerhållning. Köper du t ex en pocket från Silc förlag utgör tryckkostnaden ca 7 kr av priset (för våra små upplagor), medan distributören (som håller lagret) tar nästan lika mycket per såld bok.
Vilket väl är i linje med Andersons argument: Anledningen till att svansen funkar för t ex Itunes är att lagerhållningskostnaden för digitala produkter är i princip obefintlig, till skillnad från fysiska skivbutiker. Samtidigt skulle jag ädnå sätta en krona på att alla sålda icke-hittar (via näthandlar, inte minst) utgör en vida större volym än hittarna.
@Karin: Nej, om Gulagarkipelagen är slutsåld återgår väl förlagsrätten (efter en viss tid?) enligt standardavtal i Sverige från förlaget till författaren, som då i teorin kan välja att ge ut den på nytt, t ex som print on demand eller släppa den till public domain.
En sak som däremot torde göra förlagsbranschen annorlunda är väl returrätten. Jag vill minnas att t ex bokhandlare av hävd har rätt att returnera osålda böcker på förlagets bekostnad. Tänk om Ica hade rätt att returnera osåld mjölk till mejeriet.
Sprang just på Bosse, men hann inte ta upp saken.
Men med print on demand minskar rimligen lagerhÃ¥llningskostnaderna, eftersom lagret mestadels är i digital form. (Och antikvariat klarar tydligen av att fÃ¥ nÃ¥got slags ekonomi i lÃ¥ngsvansförsäljning, trots att de har fysiska lager …)
Om man tillgängliggjorde lite fler böcker som idag är out of print med hjälp av print on demand, skulle den där försäljningsvolymen av icke-hittar du talar om bli ännu större.
Sen finns det förstås baksidor med print on demand. Ibland blir typografin undermålig, för att inte säga för jävla ful. Har köpt några böcker som varit slafsigt utförda omtryckningar via dålig scanning, ser det ut som.
Vem är denne Bosse, som alla vill maila till, prata med eller springer på??
Johan, du har nog rätt, under förutsättning att boken verkligen ÄR slut, read och borta och att författaren/agenten meddelar att han/hon vill ha tillbaka rättigheterna.
NÃ¥got som jag inte alltid tror blir gjort.
Thomas: Bo Rothstein.
Bo Rothstein, okey — och vilken roll spelar han för att fÃ¥ Gulagarkipelagen Ã¥terutgiven pÃ¥ svenska? Please, please, fill me in. Vi som inte vistats i den svenska debatten ett tag, minns inte längre om Bo Rothstein är sakletare, statsvetare eller antikvariatsförnekare.
Om du kollar sist i bloggposten så anför jag Den korporativa staten som ett exempel på en bok med publik som inte finns in print.
I ett radioprogram (P2, ca ett år sen) intervjuades en småförlagsperson som hade försökt ge ut Olle Adolphsons tidiga skivor på nytt. Detta hade hänt medan Adolphson fortfarande levde och han hade givetvis inget emot det. Emellertid hade han sålt rättigheterna till ett förlag som nu satt på rätten och vägrade både att använda den och att sälja den.
Jag antar att detta är en av källorna till problemen – förlag som just nu inte ser nÃ¥gon marknad för en produkt men inte vill göra sig av med rättigheterna utifall att. Det kostar ju inget att ha dem.
Förslaget att copyright skulle upphöra för den som inte hävdar den är utmärkt. LikasÃ¥ borde det kosta nÃ¥got – inte mycket, men ändÃ¥ – att inneha en copyright, sÃ¥ att den inte förlängs slentrianmässigt i det oändliga.