Jag var på LTH och föreläste nyligen; de har en grupp studenter som gör rymdrelaterade projekt, de arbetar med hur man designar rymdstationer.
Bland annat funderar studenterna över hur astronauter på rymdstationer ska härda ut i sina konservburkar i åratal utan att bli galna. I rymden kan ju ingen höra dig skrika.
Det är tredje gÃ¥ngen jag kommer och föreläser om forskningspolitik och rymdteknik – det kalla kriget och rymdkapplöpningen, Sputnikchocken, Kennedys mÃ¥ntal, kommersialiseringen av rymden – för deras rymddesignkurs och det är alltid lika kul varje gÃ¥ng. Smarta studenter.
Den här gången var det lite speciellt, eftersom vi inte höll till i det nybyggda Ingvar Kamprad Designcentrum, som de tidigare gångerna, utan i A-huset i en sal som var vintage 1960:s. Det mest påtagliga, för mig som föreläsare, var väl att det fanns griffeltavla vilket jag inte föreläst på sedan tiden på Kungshuset (första halvan av 1990-talet). Funkade faktiskt ganska bra, helt annan taktil upplevelse med två timmar griffeltavla än två timmar whiteboard. Började så smått gilla det där med griffeltavla. Kändes helt rätt med kritan i nävarna efter förrättat värv. Nåt för FPI när vi flyttar om ett år?
Gillade också kontrollpanelen för att styra salens olika funktioner. Kändes kongruent med efterkrigstidens utbildningspolitik, med LTH som en motsvarande styrpulpet över samhällsutvecklingen.
Bara tanken pÃ¥ att bryta av kritan mot griffeltavlan fÃ¥r mig att välja nÃ¥n digital teknologi, all nostalgi till trots 😉
Krita är bara supercool. Varje gÃ¥ng jag hör orden ”krita” och ”svart tavla” (egentligen mörkgrön tavla) sÃ¥ tänker jag pÃ¥ Lars Onsagers Nobelföreläsning pÃ¥ KTH för mÃ¥nga, mÃ¥nga (ja, riktigt mÃ¥nga!) Ã¥r sedan. Det var en kort föreläsning, och vi fattade ingenting. Inte ens professorerna pÃ¥ första bänk fattade vad han sa. Irreversibel termodynamik. Difficult stuff! Och det var krita, krita, och Ã¥ter krita. Och vilka formler! Vilket härligt nagelskrap i den mörkgröna tavlan. Mot en bakgrunden av kalkränder frÃ¥n syntetsvampen som nÃ¥gra minuter tidigare dragit över tavlan, och en efemär skugga i form af en mikrometertjock vattenfilm som avdunstade lika fort som Onsager skrev sina magiska formler.
Efter att ha vistats under nästan 5 år inuti dessa tegelklossar med griffeltavla och krita och allt, så försvinner den där nostalgikänslan, tro mig. (Å andra sidan tröttnar man måhända på det mesta efter 5 år på samma ställe, till och med whiteboardtavlor).
Lustigt skvaller hört från en medstudent som extraknäckte som schemaläggare på LTH för ett tag sedan (och som jag därför tror är hyfsat korrekt): Folket på matematikinstitutionen vägrar föreläsa i salar med whiteboard. Matematik och krita är liksom olika aspekter av samma sak. Det var bara ett av ett antal andra underliga krav som min polare tvingades att tampas med under sitt extrajobb.
Jag tror vi hÃ¥ller pÃ¥ att närma oss essencen av det intellektuella arbetets materiella villkÃ¥r, för att travestera Kittler. Att arbeta med krita pÃ¥ skiffertavla innebär att synaps-arbetet ger upphov till fint orkestrerade muskelfiberreaktioner, som i sin tur översätts till materiella spÃ¥r — och dessa har i sin tur sitt ursprung i krithavet.
För varje x och y på tavlan orkestrerar min wetware ut tunna lager av 60 millioner år gamls kritlager på en skiffertavla som har sitt ursprung ännu längre tillbaka i tiden, kanske från Ordovicium. De geologiska åldrarna dansar till nutidens synaptiska taktpinne. Det är sublimt!
Och vad är alternativet, kan man fråga sig: jo, att med slapp handled låta en syntetisk plastpenna fylld med syntetiskt färgpigment uppslammat i en syntetisk vätska glida över en vitglänsande syntetisk plastyta. Plastic delivers plastic to plastic. My arse!