RÃ¥kornas herre

Häromkvällen var jag Kulturell. Så kulturell man kan bli en sommarkväll i Lund. Jag gick på litteraturbaren, som gästades av Klas Östergren. Inramningen var somrig och lundensisk: vi höll till på Kulturens bar, det var fullt med folk i publiken och den lundensiska råkkolonin härjade i luften som en ljudmässig kuliss.

Östergrens samtal med Niklas Törnlund kretsade kring processer: skrivprocessen och läsprocessen (ingenting handlade om Östergrens ramberättelse om svensk efterkrigshistoria, om ”affärerna”). Det var Facit Privat hit och färgbandsleverantörer dit, skriva pÃ¥ kvällen eller pÃ¥ kontorstid.

Han pratade ganska mycket om hur böcker är plastiska; Gentlemen, som man i en tid läser som en romantisk skröna blir, i en senare del av livet, en sorgsen bok.

Bytte några ord med Klas Östergren efteråt och jag undrade om han någon gång skulle återkomma till att skriva om foto. Jag tycker ju att i sådana här sammanhang blir det ett himla fokus på Östergrens romaner. De är onekligen mycket bra, men jag kan ibland tycka att de kultursidesartiklar han för länge sen arbetade med (som komplement till romankonsten) var ganska intressanta.

MissförstÃ¥ mig rätt: Gentlemen och Gangsters är riktigt bra böcker; Gentlemen var mycket viktig för mig under 1980- och 1990-talen, och den hÃ¥ller säkert för omläsning idag igen. Och läst om den har jag gjort. Mitt exemplar, inhandlat pÃ¥ Domus i Värnamo en sommardag 1984 är sönderläst. Men ibland finns det i en författarproduktions undervegetation – det där som sällan uppmärksammas i författarporträtt, intervuer eller kulturaftnar – smÃ¥ guldkorn att hämta.

Slangbella är en läsvärd samling av Östergrentexter, publicerad 1983. Texterna har tidigare publicerats på Expressens kultursida, DN, Månadsjournalen, ETC och Foto; rapporter från Paris, författarintervjuer, essäer om att vara ung under 1960- och 1970-talen, om svårigheten att översätta Nigel Williams, är några av tematikerna. Gillar man Östergren som romanförfattare, gillar man Östergrens kommentarer till verkligheten.

En del av de texterna handlade om foto. Galleriet Camera Obscura hade öppnat i slutet av 1970-talet, ETC gav ut Christer Strömholm och så vidare: det tycktes finnas ett ökande intresse för fotografiet de där åren kring 1980, så det var kanske inte så märkligt att även författaren Östergren skrev om foto. Och han gjorde det på ett intresseväckande sätt; ambitiöst och med blick för fotots särart och plats i kulturen.

Därför frÃ¥gade jag om han kunde tänka sig att Ã¥terkomma till att kommentera foto och fotohistoria. Och svaret var inte helt nekande, tvärtom verkade han tycka det var kul att skriva om foto. SÃ¥ vem vet …