Folkpartiet

Folkpartiet: man upphör aldrig att förvånas. Nu senast är det Cecilia Wikström som föreslår en svensk litteraturkanon.

Visst, det är viktigt med sprÃ¥k, värderingar och litteratur. Men det finns en glidning i Wikströms resonemang. Hon pekar pÃ¥ betydelsen av att lära barn i skolan ”att uttrycka sig i skrift”, vilket vi här pÃ¥ DPT:s kulturredaktion gärna skriver under pÃ¥. Sen, i samma text, är det inte vilken litteratur som helst det är frÃ¥gan om, utan det blir extra viktigt för Wikström att barnen lär sig just ”den svenska litteraturen”, varför man ska ta fram ”en ’kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur”.

Men om barn ska lära sig att hantera sprÃ¥k och pÃ¥ köpet fÃ¥ vettiga värderingar, varför begränsa sig just till ”den svenska litteraturen”? Av rent statistiska skäl sÃ¥ är merparten av alla goda författare som existerat inte just svenska författare. Jag fattar ärligt talat inte varför skolbarnen mÃ¥ste hÃ¥lla sig till godo med Per Gunnar Evander och sÃ¥na bara för att de är svenskar och därför missa Lem, Gibson, Dick, Borges, Lovecraft, Eco (eller vilka författare man nu vill kanonisera – en urvalsproblematik som är en annan frÃ¥ga).

I mina försök att lära mig mer om Cecilia Wikströms politik gick jag in pÃ¥ hennes hemsida pÃ¥ folkpartiet.se och möttes där av texten ”Runtime Error Description: An application error occurred on the server.” Tja, sÃ¥ kan man ocksÃ¥ uttrycka det.

Cecilia Wikströms hemsida den 22 juli 2006.

Update 30 juli. Några nerslag från veckan som gick:

Exakt varför det är den svenska litteraturen som ska inta högsätet och inte den utmärkta litteratur som producerats i andra länder framgick med önskvärd tydlighet av fortsättningen: ”De flesta svenskar lär sig svenska sprÃ¥ket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt mÃ¥ste förlita sig pÃ¥ att fÃ¥ dessa kunskaper i skolan.”

Det handlar med andra ord om betydligt mer än litteratur. Precis som i Danmark, där kanoniseringshysterin rasade som värst för ett par år sedan, ska en litteraturlista med obligatoriska författarskap för skolundervisningen fungera som nationellt bildningsprojekt

Andreas Brunner, ”Kanondumt förslag”, Sydsvenskan kultur 30 juli (inte pÃ¥ nätet, vad jag kan se). Kunde inte sagt det bättre själv.

Han skriver även om övertron pÃ¥ att litteratur ”ska frälsa oss frÃ¥n bÃ¥de moraliskt förfall, utanförskap och lässvÃ¥righeter. Ja, halleluja. Det är snudd pÃ¥ frikyrkligt, denna tro pÃ¥ böckernas inneboende kraft.”

”[a]tt begränsa [kanon] till ett nations- eller sprÃ¥komrÃ¥de … känns det inte ganska mossigt?” skriver Exeget (28 juli) i en kommentartrÃ¥d pÃ¥ Errata (de myllrande kommentarstrÃ¥darna pÃ¥ Errata är mer och mer pÃ¥ väg att bli the place to be pÃ¥ nätet när det gäller svensk litteraturdebatt).

Ett krux är att Wikströms satsning, precis som det danska kanonprojektet, har en dragning mer åt det nationella än åt det kulturella. När hon fick tillfälle att utveckla sina tankar i radions Kulturnytt härommorgonen hette det att formerna för satsningen inte var det viktiga, utan vad det handlade om var att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”. Och att ”våga säga” detta.

Kennet Andreasson skriver på Sydsvenskan Opinion (27 juli)

Varför skulle vi ta fram en kanon med syfte att stärka det svenska? […] Betoningen i Wikströms utspel ligger inte pÃ¥ sprÃ¥ket eller litteraturen utan pÃ¥ det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt mÃ¥nga sÃ¥dana pÃ¥ sistone.

Ska vi lyssna på dessa signaler, som kommer från politiker utan kunskap om det svenska, utan idéer om det svenska, utan sinne för att det svenska är en föränderlig historisk process snarare än ett väsen

Stefan Jonsson, ”Folkpartiet pÃ¥ svenskjakt”, DN 26 juli.

Update 31 juli.

Bloggosfären kommenterar Wikströms artikel.

Rasmus Fleischer på Copyriot och SvD Brännpunkt.