Vykort från skriptoriet

Här sitter vi, ett litet gäng. Vi knattrar på våra datorer, bläddrar i böcker, antecknar, meckar med manus. Ibland går vi rundor till lånedisken för att hämta ut någon beställd bok.

Inte för att jag vet hur ett skriptorium i ett medeltida kloster sÃ¥g ut, men jag antar att det var likt den forskarsal pÃ¥ Lunds universitetsbibliotek – kallad Skriptoriet – där jag sitter ganska mycket för tillfället och jobbar med nÃ¥gra texter som ska bli färdiga innan sommaren kan börja.

En bild av ett medeltida skriptorium får man i några scener i filmatiseringen av Rosens namn. Egentligen är det inte så mycket som skiljer från UB:s skriptorium. Visst, handskrifter på pergament har ersatts av tryckta böcker, Powerbooks och Endnote, men i grunden är det samma verksamhet som pågår. Vi läser, tänker och skriver; ingår i ett nätverk.

Fast vi är väl lite mer dynamiska än dÃ¥, vill vi gärna tro (fast det lär ju medeltidens forskare ocksÃ¥ ha varit). En definitiv skillnad är att bibliotekarierna inte alls är sÃ¥ ogina och att vi forskare inte ser sÃ¥ groteska ut som munkarna i Jean-Jacques Annaulds filmatisering av Ecos bok – UB har alltid, ända sedan jag började sitta här höstterminen 1992 erbjudit fantastisk forskarservice. Leve UB!

Tänkte också ge en liten inblick i vad jag skriver om. Det får bli en liten citatillustration:

I april -68 började vi diskutera en annorlunda uppläggning av PLMs 50-årsjubileum och fann att vi bägge hade samma tanke: Att ge näringslivet, samhället och PLMs kunder en annorlunda jubileumsgåva, en inblick in i framtiden.

Ur PLM-Nytts extranummer kring konferensen X 80, juni 1970.

Allan och Eva fick veta att ”Hjärntrusten” var en hemlig organisation som bildats av fyra vetenskapsmän – deras högkvarter var [!] ”artificiell oas” mitt i polarlandets isvidder.

Med sitt kunnande och en stab medhjälpare ville de bekämpa våldet och bevara friheten i världen.
[…]
I en sällsam byggnad, i hjärtat av de väldiga isvidderna vid Nordpolen, ha fyra geniala hjärnor föresatt sig att lösa mysteriet.

Eugen Semitjov, Allan Kämpe (samlingsalbum utgivet 1976, serien gick 1942-1957), 4f.

Men vi på Savoy är ändå litet bekymrade. Vi kan ju ingenting annat än matlagning på gammalt vis, på riktiga, färska, gammalmodiga råvaror. För oss är pillerframtiden trist på något vis. […] Vi kan inte komma ifrån det, professor Bell, vi är litet oroliga. För hur det än är och hur duktiga vetenskapsmän och hur duktiga marknadsförare som än sitter där på Stadsteatern idag, så kommer väl ändå det ögonblicket, när också ni känner en sugning i magen och vill ha en bit mat, en riktig bit mat – inte ett piller eller ett pulver?

Annons för Savoy i SDS 3 juni 1970, under rubriken ”VÃ¥rt dagliga bröd 1985?” och en bild föreställande ett glas vatten och tre piller, inledd med ett god morgon till prof Daniel Bell, dÃ¥ i Malmö för framtidsforskningskonferensen X 80.

70- och 80-talens VD kommer att skilja sig markant från tidigare decenniers. Huvuddragen av den nya typen håller redan på att ta form: mer förutsättningslös i valet av metoder och medarbetare, öppnare i sin attityd, mindre självsäker, grupporienterad, socialt medveten och benägen att ta hänsyn inte bara till egna och aktieägarnas intressen, utan även till kundernas (konsumenternas), de anställdas och myndigheternas. VD 70 – tex à la Pehr G Gyllenhammar i Skandiakoncernen – lägger i sitt arbete största vikten vid långsiktig planering och utveckling och petar ner de dagliga besluten i organisationen.

60-talets VD, som i allmänhetens ögon symboliserats av Curt Nicolin, förefaller ha passerat toppen av sin ’formkurva’ redan i mitten av 60-talet. Hans karaktäristiska drag: ensam och auktoritativ, hårdför, nästan kylig i sin ensidiga målsättning att tjäna pengar, tuff rationaliserare, avskedare, en man som på ett år kan förvandla förlustbolag till vinstbolag – dynamisk men inte särskilt mänsklig.

”Sjuttitalets företag planerar bättre, blir mer demokratiskt”, Veckans affärer, 6 november 1969.