Jag försöker beskriva något slags spänningsfält. Det dras upp mellan individ och kollektiv i vetenskapen.
Å ena sidan har vi bilden av vetenskapen som ett kollektivt fenomen. Big science. Makrofenomen. Ansiktslösa och storskaliga ekonomiska vågor som försvårar för viss forskning och ger utrymme för annan i form av pengar som betalar labb, maskiner, sekvensieringsutrustningar, rymdraketer, datorkraft. Alla de okända forskare som kränger på sig de vita rockarna varje morgon. Människor som blir delar i ett vetenskapligt/tekniskt/ekonomiskt system. De stora forskningspolitiska projekten och satsningarna, där politiker och forskningspolitiska aktörer slevar ut stora mängder pengar för något som anses viktigt i någon satsning. Något slags närmast geologiska eller geografiska perspektiv; lite Fernand Braudel-stuk på STS, någon gång borde man skriva en vetenskapshistoria helt utan namn.
Å andra sidan har vi Individen. Ibland fås intrycket att forskning är helt upphängd på enstaka individer.
Det kan gälla forskningspolitik och -finansiering. Satsningar i 45-miljonersklassen riskerar att frysa inne om en enda forskningsledare flyttar sin huvudsakliga verksamhet till ett annat lärosäte.
Det kan gälla populärvetenskapens presentation av hur forskning går till. Av kanske delvis pedagogiska skäl handlar det där ofta om individer som är kreativa, får insikter, jobbar själva i någon källare någonstans och hittar grejer som ingen annan och kommer upp ur källaren och helt plötsligt blir det en revolution i vetenskapen. Finns massor att exemplifiera med här.
Det kan gälla forskningspraktik. All kollektivism till trots handlar forskning om att forskare, som Shapin hypotetiserade om i epilogen till A social history of truth, litar pÃ¥ individer. Systemtillit och institutionaliserade normer är fortfarande i det tjugoförsta Ã¥rhundradet inte hela sanningen, tänkte ju sig Shapin, i varje fall ”within the communities of scientific knowledge-producers. Here it is far form obvious that the world of familiarity, face-to-face interaction, and virtue is indeed lost. It seems quite likely that small specialized communities of knowledge-makers share many of the resources for establishing and protecting truth that were current in the pre- and earlh modern society of gentlemen /…/ insiders function within specialist groups of remarkably small size.” (414)
Det kan gälla forskningsfusk. I medialiserade situationer hängs den ofta upp på enstaka individer.
Den här spänningen mellan individ och kollektiv jobbar jag med i en av mina uppsatser. Ska presentera idéerna vid ett seminarium snart och jag ville även blogga om dem, därav den här lilla texten. Jag är ju Beckerian (och Pangian), tror på skrivandet som en process som bör starta långt innan allt fallit på plats; snarare faller saker och ting på plats genom pratandet vid seminarier och det lite mer anspråkslösa skrivandet på bloggen.
Nu måste dock skrivandet upphöra; dags att hämta på dagis. Dags att möta individerna i min familjs härliga kollektiv.