Humaniora i Lund har finansiella problem. Det är ingen nyhet. Flera fakulteter dras med stora budgetproblem. LTH, medicin och naturvetenskap måste även de spara pengar.
Den centrala meningen i dagens artikel (Sydsvenskan) om nedskärningarna pÃ¥ anslag till humanistisk forskarutbilding är ”[d]e enda doktoranderna som tas in är de som finansieras utifrÃ¥n”.
Alltså: nedskärningar när det gäller basanslagsfinansierade doktorander, men möjlighet till expansion om insitutionerna lyckas få externa anslag.
Och vilka är det dÃ¥ som kan dra in externa anslag? Vad har institutionerna gjort för att underlätta för de akademiska entreprenörer – ofta pÃ¥ doktors- och docentnivÃ¥, snarare än pÃ¥ den nÃ¥got mer till Ã¥ren komna stolsprofessorsnivÃ¥n – som är de som kan tänka nytt, kan dra in externa anslag och därmed skapa utrymme för expansion istället för nerdragning, antagning istället för antagningsstopp?
Jag vet inte. Men den bild jag har, efter att ha rört mig bland humanister (och i viss mÃ¥n samhällsvetare) i Lund under ganska lÃ¥ng tid, är att man har producerat ganska mÃ¥nga doktorer under 90- och 00-talen. Bland dessa finns det ganska mÃ¥nga som kombinerar forskningsskicklighet med ett slags akademiskt entreprenörskap; det vill säga, de söker pengar, de kombinerar forskare frÃ¥n olika discipliner i spännande konstellationer, de gör saker. Och när de gör saker drar de inte sällan in pengar till institutionerna som i vissa fall inte enbart kan ge forskningsanslag till dem själva, utan även i förlängningen till doktorander. Men – och nu kommer min poäng – jag undrar vad de humanistiska institutionerna gjort för att hÃ¥lla Ã¥tminstone nÃ¥gra av dessa kvar?
Min bild är att ganska många av dessa duktiga har fått jobb vid andra lärosäten. Sällan eller aldrig hör man folk från humanistiska institutioner tala om försök att, som en investering i institutionens framtid, försöka hålla kvar de som är duktiga och ge åtminstone några av dem såväl mentalt som spatialt och ekonomiskt utrymme att göra något. Alltför många driftiga doktorer och docenter har fått platser utanför de lundensiska humanistiska institutionerna, utan att de upplevt att det funnnits någon substantiellt intresse från institutionen att låta dessa vara kvar.
Vi får alltså en akademidemografi som ser ut som ett U; förhållandevis många doktorander, sedan en liten och ganska demoraliserad grupp som är förhållandevis nydisputerade, följt av en inte alltför liten grupp som funnits länge vid institutionen.
Ett annat problem är rädslan att tänka nytt när det gäller samhällsrelevans. Man borde i högre grad än tidigare formulera forskningsprojekt som på ett eller annat sätt är nutidsrelevant. Det är inte så svårt. Humaniora har egentligen en enorm potential när det gäller nutids- och samhällsrelevans. Det gäller att paketera det på rätt sätt, så kommer forskningsanslag och förståelse bland statsmakterna. Och här gäller det att behålla den kritiska udden; humaniora ska inte satsa på att bli något slags nöjesinrättning som enbart sysslar med det vackra i tillvaron. Jag tror att den här utbredda nöjes- och estetikuppfattningen bidrar till humanioras marginalisering.
Sen tycker jag att den duktige Gunnel Holm på kansli HT har helt rätt i att man svårligen kan splittra upp verksamheten på 48 ämnen. En sådan koncentration som hon efterfrågar i artikeln är ett sätt att lösa det problem jag pekar på här. Men jag tror då det är viktigt att den koncentration av verksamheten inte enbart implementeras uppifrån och från U-ets högra del, utan att det finns en lyhördhet i organisationen för vad forskarna ute på institutionen har för samarbetsnätverk.
Man borde avsätta och utlysa nya medel centralt för att stödja framväxten av nya samarbeten, gärna initierade av yngre relativt nydisputerade forskare; därmed skulle man få den process som Gunnel Holm efterfrågar som motverkar splittring av resurserna på små miljöer, och därmed skulle även några av de yngre duktiga förmågorna kunna stanna kvar i Lund och utveckla den lundensiska akademiska miljön.
Det här har jag diskuterat i en krönika i LUM förra våren.
En liten detalj när det gäller Sydis reportage om humanioras svårigheter att anställa nya forskarstuderande. När kommer motsvarande det-är-så-synd-om-studenter/doktorander/forskare-reportage, illustrerad med foton av desillusionerade d-studenter, från någon av de våta fakulteterna? Där finns de största underskotten. Eller är det så att fattiga humanister passar bättre in i medialogiken än fattiga medicinare, teknologer eller naturvetare?
Jag fÃ¥r ibland intrycket när jag pratar med icke-akademiker att humanister anses ha ”mÃ¥lat in sig i ett hörn” när det gäller anställningsmöjligheter – att bara universiteten vill ha en disputerad humanist – medan medicinare, teknologer och naturvetare i större grad anses ha möjlighet att gÃ¥ ut i industrin om de vill. Dvs, de har själva valt sin situation och därmed tycker man mindre synd om dem.
De som har haft mer kontakt med forskning inom dessa områden verkar ha en mer nyanserad syn.
Men visst är det vansinne att man inte tar mer vara pÃ¥ sina duktiga, nydisputerade doktorer – det verkar vara en brist inom mÃ¥nga discipliner.
Intressant artikel. Man blir alltså ett slags vandrande privatlärd som förr i tiden?
Lite så. Tyvärr gynnar inte dagens forskningspolitiska situation institutioner som enbart producerar privatlärda. Alltså måste lärosätet förändra institutionernas upplägg (vilket är möjligt att göra) eller försöka övertyga systemet på makronivå om att privatlärda is the way to go (går relativt långsamt och är en högoddsare). Lyckas man med ingetdera, återstår risken att man fortsätter på en svältkur i form av ett eller annat småanslag, förutom pengarna till grundutbildningen (som snabbt binds upp av några få tjänster).
Nu är allt inte nattsvart. Ta historikerna, till exempel, som med sitt ansvar för den nationella forskarskolan gjort bra ifrån sig.