Två observationer om humaniora de senaste dagarna:
Jag är pappaledig så jag vistas mycket på stan. W. är snart två år gammal och en flanör av stora mått, och jag har svepts med; det blir många timmar på stan.
Härom dan hamnade jag mitt i en demonstration. Studenter på psykologutbildningen gillar inte att man skär i resurserna, vilket innebär allt färre timmar med föreläsningar och annat.
”Bexell, Bexell, kom ut är du snäll” och liknande ramsor hördes, och efter ett tag kom sÃ¥ rektor Bexell ut ur universitetshuset. Han tog emot studenternas budskap och talade nÃ¥gra ord till de inte alltför illasinnade studenterna. GÃ¥ till regeringen, gÃ¥ till fakulteten, vi kan inte göra sÃ¥ mycket frÃ¥n den här nivÃ¥n, var budskapet frÃ¥n rektorsämbetet.
Jag tycker att studenter på fler utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap borde göra något liknande för att skapa opinion. En vanlig heltidskurs på humaniora innebär på många universitet i runda tal 4-6 timmars undervisning.
I veckan, inte om dan.
Vreden bör inte enbart riktas mot rektorerna. Från regeringshåll verkar inte vara så mycket att vänta; i den aktuella forskningspropositionen, som kom häromveckan, nämndes knappast humsam alls, så någon forskning som utvecklar humaniora tycks det inte vara meningen att vi ska hålla på med.
Humanioras och samhällsvetenskapernas egna höjdare, professorer och ämnesföreträdare, kanske ocksÃ¥ bör fÃ¥ en del av kritiken. Vad har de – egentligen – gjort de senaste 20-30 Ã¥ren för att sätta humaniora och samhällsvetenskap pÃ¥ kartan?
Hörde av en bekant som brukar ses pÃ¥ stans kaféer läsandes Le Monde (du vet vem du är …) om ett möte i nÃ¥gon ledningsgrupp inom universitetet, där en frÃ¥ga uppkom om vad man skulle ha humaniora till. NÃ¥gra tycktes mena att humaniora mest var en nöjessak, humanister kunde syssla med musik och skönlitteratur och sÃ¥nt. En inställning som bara är sÃ¥ tröttsam och som andas en uppgivenhet som kan bidra till att förklara humanioras marginalisering: humaniora har en kritisk potential som sträcker sig lÃ¥ngt bortom hyllandet av det som är vackert.
Sedan endrar de varför högskolor och universitet får underkänt när de granskas. Ja det är ju inte så märkligt.
Läser medie och kommunikationsvetenskap magisternivån i Lund (samhällsvetenskap) och vi har bara två timmars föreläsning i veckan!
Hör då på detta (när vi nu pratar om antalet undervisningstimmar)!
Jag jobbar pÃ¥ ett universitet i Moldova (f.d. Sovjetunionen) och studenterna pÃ¥ min fakultet (främmande sprÃ¥k) har ca 20 (60min) timmar i veckan, obligatorisk närvaro. Humaniorastudenter! Universitetsledningen berömmer sig för detta och pÃ¥pekar gärna hur synd det är om studenter i ”väst” som fÃ¥r sÃ¥ lite undervisning.
Intensiteten i studierna är dock betydligt lägre än vad jag är van vid från mina studier i Lund. Lärarna är många, deras löner är otroligt låga. Kursinnehållets omfattning eller svårighetsgrad motiverar inte alls dessa många timmar i klassrummet. Såvitt jag har kunnat se blir bara undervisningens kvalitet och studenternas motivation lidande av denna fixering vid antalet klassrumstimmar.
Jag har berättat för mina skoltrötta studenter hur det fungerar i Lund och de tycker det verkar jättebra: effektivt, fritt, kvalitativt… ”Oh vad skönt det mÃ¥ste vara att inte ha sÃ¥ mÃ¥nga timmar pÃ¥ universitetet!”, säger de. DÃ¥ ler jag inom mig och tänker pÃ¥ hur det brukar lÃ¥ta hemmavid!
Lars
Kan bara hÃ¥lla med om humaniorans ”image”-problem. I FN-dokument och liknande som tar upp frÃ¥gor om hÃ¥llbar utveckling sÃ¥ talas det ofta om att man mÃ¥ste föra in andra aspekter, sÃ¥som att göra människor medvetna om sina värderingar, i utvecklingstänkandet – det lÃ¥ter väl humsam sÃ¥ det skriker om det! Dessvärre verkar det ännu inte ha gÃ¥tt längre än till vackra ord och sköna löften.
Matematikstuderande brukar ha 2 timmar föreläsningar i veckan på fördjupningsnivån.
Vad ska vi humaniora till? Ja, vad ska vi med minne till, vad det någon som sa. Kanske är inte antal timmar undervisning det största problemet, utan attityden att humaniora bara är lite lyx eller nöje. Håller med om att ämnesföreträdarana kan göra mer, men vissa humanister isolerar sig och klagar. Det är heller inte bra.