Om jordbävningen i Lissabon aktualiserade frÃ¥gor kring Guds godhet och allmakt, tycks den nu aktuella naturkatastrofen – i varje fall i Sverige – aktualisera frÃ¥gor kring statens allmakt. Vad vi ser är ett statsvetenskapligt teodicéproblem torna upp sig.
Lysande formulering! Och, tror jag, en utmärkt utgångspunkt för en verklig reflektion kring det som nu händer här på hemmaplan. Tack!
Vi skall inte tro på en statlig allmakt.
Men vi skall kunna tro på en statlig kompetens att hantera krissituationer med snabbhet även om det råkar vara söndag.
Om det är riktigt sÃ¥ är det väl snarare en respublicodicé. Men frÃ¥gan är fel ställd — teodicé-problemet handlade ju om hur det kunde komma sig att en allsmäktig gud kunde tillÃ¥ta det onda att ske. Vari ligger analogin till statens handlande? Det är väl ingen idag som tror pÃ¥ statens allmakt? Det är väl ingen som menar att den allsmäktiga staten kunde ha förhindrat det onda att ske? Det handlar väl bara om allmän turistirritation över en arrogant Laila Freivalds, ett byrÃ¥kratiskt fungerande UD och en allmän inställning att ALLT i tillvaron (och inte bara ”staten”) ska ställa upp när det smäller?
I Nyheterna TV 4 söndagen den 2 januari 2005:
Stig Werkelin, frÃ¥n Gotland, (som förlorat hela sin familj) skriver: ”vad är det för ett land vi lever i, vi lever väl inte i nÃ¥got u-land, heller…”.
Problemet är bara, att han inte befinner sig i Sverige, utan på andra sidan jordklotet, i Thailand.
Vad säger detta om förväntningarna på staten???
Är inte detta ett klockrent uttryck för ett teodiceproblem, så tycker jag att vi kan avskaffa begreppet helt och hållet!
Dan – det är inte ett teodicé-problem (och ännu mindre ett ”klockrent” teodicéproblem) av det enkla skälet att vi lever i en SEKULÄR nationalstat.
Att kalla problemet angÃ¥ende statens allmakt för ett teodicéproblem är en kul och kreativ metafor — men heller inte mer.
Om vi levde i en teokrati, tex. i Iran, så vore det kanske inte bara en metafor. Då kunde man kanske men en viss largeness kalla det ett teodicéproblem.
Men frågan är om en fundamentalistisk shia-muslim skulle komma på tanken att anklaga ens den teokratiska staten för att den inte har serviceret honom/henne tillräckligt.
Thomas
Jag har förstÃ¥tt din poäng (tror jag). Jag kanske hoppade över nÃ¥’t led i argumentationen. Men det jag försökte säga var följande: allt hänger ju pÃ¥ hur man definierar begreppet gud. Din underförstÃ¥dda tolkning är, enligt mitt förmenande, alltför ”religiös”. I vÃ¥r svenskkyrkliga tradition, eller för att säga som det är, i vÃ¥r lutherska tradition är dock begreppet gud betydligt vidare. Luther bygger pÃ¥ en tydlig tradition frÃ¥n bibelns tid och värld där ”gud” inte med nödvändighet behöver uppfattas i ”religiösa” eller ”andliga” termer. SÃ¥ benämner t ex Nya testamentet den största avguden (motguden) för Mammon, d v s vÃ¥ra materiella resurser och tillgÃ¥ngar.
Luther jobbar vidare i samma anda och skriver i Stora katekesen på frågan om vad Gud är att: Gud är det vi väntar allt gott av.
Det är i denna tolkningstradition som jag menar att det är intressant och givande att reflektera kring de nu synliggjorda förväntningarna pÃ¥ välfärdsstaten som ett teodiceproblem. Kanske har förväntningarna och tilltron till Gud nu, mera allmänt, ersatts av en gränslös och orealistisk tillit till välfärdsstatens förmÃ¥ga att lösa vÃ¥ra problem – oavsett var vi befinner oss. Om sÃ¥ är fallet, vilket jag misstänker att det är, dÃ¥ har vi ersatt Gud med Göran Persson (staten). Vem som är mest trovärdig i rollen fÃ¥r vi väl var och en ta ställning till… Förväntningarna bestÃ¥r, men föremÃ¥let växlar, eller?
Jag hoppas jag gör mig bättre förstådd nu!?
Men visst handlar det mer om än att kräva att det finns en beredskap på en söndag.
Det finns ett starkt krav frÃ¥n ”mannen pÃ¥ gatan” att myndigheter och socialförsäkringar ska täcka livets alla möjligheter.
Det rör sig, tror jag, bÃ¥de om en variant av politikerföraktet – myndigheten lägger sig i för mycket – och en omvänd bild av överheten: ”Dom som lägger sig i sÃ¥ j-a mycket klarar inte ens…” NÃ¥got slags gottande i misslyckanden ”uppifrÃ¥n” för att hylla den enkle resolute som ingriper direkt.
Visst är det en variant av Hollywoods hjälte, den desillusionerade snuten som agerar utanför reglerna och mot reglerna.
Så visst, jag tycker metaforen var träffande.
Pingback: roulette