Men det var ju inte så farligt.
Att rätta tentorna, alltså. Högen med tentor antar en närmast fysiskt närvaro på kontoret, det måste vara något med en lokal aberration i tyngdlagen. Man ojar sig. Man tycket att allt annat är intressant. Man gnäller inför kollegorna.
Men sen rättar man. Det var ju inte sÃ¥ jobbigt …
Och varför gnäller vi över tentarättning, egentligen? Det borde vara (och nu tänker jag positivt) något vi ser fram emot, något festligt. Lite sådär som att smälla en champagneflaska i ett fartyg som sedan seglar iväg.
David Hildebrand har skrivit en dikt om tentarättning.
Känner igen det där sÃ¥ väl. När man väl gör det sÃ¥ brukar det gÃ¥ ganska bra, men vilket ojande innan…
Pingback: roulette
Pingback: medications