Det är ett tidens tecken att journalister sväljer forskares rön mer eller mindre okritiskt. En snabb undersökning skulle nog enkelt kunna påvisa att:
(1) antalet pressmeddelanden har ökat kraftigt de senaste Ã¥ren. Det berör bl a pÃ¥ att finansieringsformerna har förändrats och dagens finansieringskällor är mer ”mediakÃ¥ta” än de gamla forskningsrÃ¥den. Idag uppmanas vi av prefekter och andra att skriva pressmeddelanden och cirkulera vÃ¥ra rön i media.
(2) pressens rapportering av forskningsresultat är i mÃ¥ngt och mycket ett ”cut & paste” frÃ¥n pressmeddelandena. Tyvärr. Men därför blir det sÃ¥ mycket viktigare att väga orden pÃ¥ guldvÃ¥g när man skriver dessa rader.
Vad betyder detta? Ja, givetvis kan forskningen trivialiseras och forskningens studieobjekt kan i värsta fall väljas på grundval av vad som är mediamässigt. Den monstruösa slutprodukten på en sådan utveckling är forskaren som har fler pressmeddelanden än tidskriftspublikationer på sin cv.
Min gissning är att du berörd på något vis. Du
studerar säkert, eller har studerat, matematik.
Du kanske har deltagit i en nätdebatt kring
Oxenhielm. Du kanske till och med känner
någon som känner någon som var direkt
involverad i historien?
Men jag vet ju egentligen inte, berätta! Här eller per min epost.
Men Bengt, det var ju forskare som kallade till de där presskonferenserna; om nÃ¥got, sÃ¥ gödde väl universitetet i Utah och Pons & Fleischman hajpen! Hur kan du dÃ¥ säga att media gjorde ”forskningen” en björntjänst?
Gustav: Jomenvisst var det forskare som använde media. Det är ju bra, men forskningen och den vetenskapliga metoden skulle ju förlora sitt värde om man satte det här i system.
Både vetenskapen och media skulle vinna på om de satte sig in i hur vetenskapen fungerar och hur de ska återge olika forskningsresultat. Vi kan ju som exempel ta de olika riskrapporter om mat som dyker upp titt som tätt.
Det vore bättre om journalister och forskare kunde finna en konsensus om hur man ska presentera forskningsmaterial. Media har en tendens att trumpeta ut nya forskningsrön helt utan selektion så länge det säljer så är det bra journalistik.
Forskning är väl inte betjänt av att urholka den vetenskapliga metoden.
Media, forskare och forskningsorgan, framför allt universitet men även företag, måste ta på sig det fulla ansvaret för att ge information till allmänheten. De måste kunna kommunicera och föra en dialog om specifika vetenskapliga frågor på ett professionellt och sakligt men också intressant sätt, och i detalj kunna förklara de vetenskapliga tillvägagångssätten med deras styrka och begränsningar.
Det finns ett projekt som liknar SETI fast för klimatprognoser. De har inte lika mÃ¥nga ”medhjälpare” men det är rätt intressant det med.
http://www.climateprediction.net/index.php
Varför kommer jag alltid att tänka på
http://www.nyteknik.se/pub/ipsart.asp?art_id=31805
när jag hör ”vetenskap och media” 😉
Utmärkt skrivet om media och forskning. Dock finns det tillfällen där media kan göra forskningen en björntjänst.
Jag tänker dÃ¥ pÃ¥ exemplet ”kall fusion” som det blev en enorm hype runt mycket pÃ¥ grund av den media bevakning som var kring det här.
Man kanske skulle utbilda journalister i vetenskapligt tänkande också?
Det är ett tidens tecken att journalister sväljer forskares rön mer eller mindre okritiskt. En snabb undersökning skulle nog enkelt kunna påvisa att:
(1) antalet pressmeddelanden har ökat kraftigt de senaste Ã¥ren. Det berör bl a pÃ¥ att finansieringsformerna har förändrats och dagens finansieringskällor är mer ”mediakÃ¥ta” än de gamla forskningsrÃ¥den. Idag uppmanas vi av prefekter och andra att skriva pressmeddelanden och cirkulera vÃ¥ra rön i media.
(2) pressens rapportering av forskningsresultat är i mÃ¥ngt och mycket ett ”cut & paste” frÃ¥n pressmeddelandena. Tyvärr. Men därför blir det sÃ¥ mycket viktigare att väga orden pÃ¥ guldvÃ¥g när man skriver dessa rader.
Vad betyder detta? Ja, givetvis kan forskningen trivialiseras och forskningens studieobjekt kan i värsta fall väljas på grundval av vad som är mediamässigt. Den monstruösa slutprodukten på en sådan utveckling är forskaren som har fler pressmeddelanden än tidskriftspublikationer på sin cv.
Pingback: BloggForum Stockholm 2004
c skriver:
> Varför kommer jag alltid att tänka på
> http://www.nyteknik.se/pub/ipsart.asp?art_id=31805
> när jag hör ”vetenskap och media” 😉
Min gissning är att du berörd på något vis. Du
studerar säkert, eller har studerat, matematik.
Du kanske har deltagit i en nätdebatt kring
Oxenhielm. Du kanske till och med känner
någon som känner någon som var direkt
involverad i historien?
Men jag vet ju egentligen inte, berätta! Här eller per min epost.
Men Bengt, det var ju forskare som kallade till de där presskonferenserna; om nÃ¥got, sÃ¥ gödde väl universitetet i Utah och Pons & Fleischman hajpen! Hur kan du dÃ¥ säga att media gjorde ”forskningen” en björntjänst?
Gustav: Jomenvisst var det forskare som använde media. Det är ju bra, men forskningen och den vetenskapliga metoden skulle ju förlora sitt värde om man satte det här i system.
Både vetenskapen och media skulle vinna på om de satte sig in i hur vetenskapen fungerar och hur de ska återge olika forskningsresultat. Vi kan ju som exempel ta de olika riskrapporter om mat som dyker upp titt som tätt.
Det vore bättre om journalister och forskare kunde finna en konsensus om hur man ska presentera forskningsmaterial. Media har en tendens att trumpeta ut nya forskningsrön helt utan selektion så länge det säljer så är det bra journalistik.
Forskning är väl inte betjänt av att urholka den vetenskapliga metoden.
Media, forskare och forskningsorgan, framför allt universitet men även företag, måste ta på sig det fulla ansvaret för att ge information till allmänheten. De måste kunna kommunicera och föra en dialog om specifika vetenskapliga frågor på ett professionellt och sakligt men också intressant sätt, och i detalj kunna förklara de vetenskapliga tillvägagångssätten med deras styrka och begränsningar.