Dagen till ära är hon klädd i kortkort och en t-shirt som det stÃ¥r ”Beware I bite” pÃ¥.
Vilken nivå på journalistiken! Jonas Leijonhufvud skriver på SvD om Cambridgeekonomen Noreena Hertz.
Också ett sätt att presentera forskare i media
Det här inlägget postades i Vetenskap och media. Bokmärk permalänken.
Jag undrar vad Jonas Leijonhufvud har pÃ¥ sig när han sitter där pÃ¥ redaktionen och filar pÃ¥ sina fiffiga formuleringar! 😉 Kanske PJ kan blogga lite om klädkoden pÃ¥ SvD?
Vad är det för kognitiv bloggering (förlÃ¥t blockering) som gör att vissa blogskribenter och -kommentatorer inte kan hantera tvÃ¥ mediala budskap samtidigt — nämligen att Noreena Hertz, Associate Director of the Centre for International Business at the University of Cambridge bÃ¥de har skrivit en bra och intressant och inflytelserik bok om globaliseringen (_The Silent Takeover_) och samtidigt är den mest fotogena brittiska akademikern pÃ¥ länge. Hertz är utan tvekan rätt medveten om att hon ser bra ut när hon poserar framför kameran, och hon är utan tvekan ocksÃ¥ medveten om att det hjälper att sälja budskapet. AND SO WHAT? Ingen lyfter pÃ¥ ögonbrynen när en forskare använder klassiska retoriska hjälpmedel för att hamra hem teserna i föreläsningssalen. Varför skulle det vara nÃ¥got fel i att Noreena Hertz använder sitt utseende som retoriskt hjälpmedel — och att journalisten lägger märke till det? Vilken moralisk kodex har Hertz och journalisten tillsammans brutit mot? Kunde vi fÃ¥ detta förmenta brott mot de vetenskapskommunikativa reglerna explicit förklarat, istället för dessa moralistiska gliringar och antydningar!
Thomas
Gustav!
Dina föreläsningar förra terminen var vassa. Borde jag komma igåg kur du var klädd?
Pelle
Fingrarna slinter i natten: ihÃ¥g hur…
Men det är sällan, eller aldrig, en mans klädsel uppmärksammas i en artikel eller intervju. Det är samma fenomen som att en fembarnsfar tar över makten aldrig blir ett löp, men däremot en fembarnsmamma tar över makten används.
Annica
Journalisten ifrÃ¥ga bryter väl knappast mot nÃ¥gra regler. Tvärtom följer han väl Ã¥tminstone den som säger att Forskaren ska beskrivas med sÃ¥ mycket ”human touch” som det gÃ¥r, snarare än att man fokuserar pÃ¥ innehÃ¥llet. Vilket inte är vidare informativt i längden. Jag är faktiskt mer intresserad av hennes argument än att hon inte är nÃ¥gon portvinsmarinerad Oxbridge don i tweed.
Gustav pÃ¥pekar att han är mer intresserad av innehÃ¥llet än av utseendet. Jamen, det är ju liksom inte det saken handlar om. Det har ju inte precis varit nÃ¥n brist pÃ¥ innehÃ¥llsbudskap i det här fallet — Noreena Hertz’s ideer har ju pumpats ut rätt sÃ¥ effektivt i medierna under flera Ã¥r. Och när det sÃ¥ till sist kommer ett litet reportage om hennes personlighet, fysiognomi och klädstil (som hon jo själv i stor utsträckning initierar) — kommer ogillandereaktionen som ett brev pÃ¥ posten. Det är svÃ¥rt att lÃ¥ta bli att undra vad det är för slags puritanism som ligger bakom den här ryggmärgsreflexen att hävda att ”det hÃ¥ller inte i längden”, när en journalist vÃ¥gar sig pÃ¥ att göra ett litet mer personorienterat reportage om en (i detta fall ovanligt stil-självmedveten) forskare? Och idéhistoriskt sett: är detta utslag av en specifikt svensk puritanism? Är det i sÃ¥ fall samma slags puritanism som ligger bakom att mÃ¥nga intellektuella inte gillar biografier? Tror man att intresset för forskarens utseende pÃ¥ nÃ¥t sätt skulle förtränga eller banalisera intresset för budskapet? Det vore intressant att veta vilken socialpsykologisk forskning en sÃ¥dan tes i sÃ¥ fall bygger pÃ¥. MÃ¥nga av oss kan faktiskt förhÃ¥lla oss till BÃ…DE budskapet OCH utseendet, skulle jag hälsa och säga.
Jag glömde att säga — om journalisten skulle underlÃ¥ta att kommentera att Noreena Hertz vid intervjutillfället hade en T-shirt med texten ”Beware I bite” pÃ¥ sig, sÃ¥ vore han faktiskt en riktigt dÃ¥lig journalist. För texten pÃ¥ T-shirten är naturligtvis en del av Hertz’s samlade budskap. Detsamma gäller ”kort-korten”. Att tro att man kan abstrahera bort kläderna, make-upen och frisyren frÃ¥n det ”rena budskapet” är en illusion. Ordval, val av sociolekt och val av yttre materiella attribut (näsringar, tweed-kavaj, doktorring, glasögon istället för linser etc etc.) är en lika integrerad del av forskarens ”self-fashioning” som valet av begrepp, metaforer och omslagsbild pÃ¥ böckerna. Det vore naivt att tro att det skulle handla om ”utseende” pÃ¥ ena sidan och ”innehÃ¥ll” pÃ¥ den andra, som om man kan dra en klar gräns mellan de tvÃ¥. ”Utseendet” kryper lÃ¥ngt in i ”innehÃ¥llet” (vilket decennier av retorikstudier har visat), och omvänt uttrycker sig ”innehÃ¥llet” i valet av till synes ytliga attribut.
Ja, visst är många utåtriktade forskare mer eller mindre skickliga på att använda sådana yttre attribut för att skapa sig ett varumärke, för att synas, för att få ut en del av sitt budskap (utan att mottagaren ska behöva läsa en lång bok). Självklart! Det är faktiskt ganska vanligt. Desto större anledning för journalister till att fundera över om man inte bör förhålla sig något kritiskt och analytiskt till det. Tycker jag.
Det vore intressant att se en studie på samtida material av hur forskare presenteras som personligheter i media, och vilken betydelse en sådan self-fashioning som du nämner har för den mediala impacten (vilken ju i sin tur spelar in, eller kan spela in, på mer forskningspolitiska saker som anslag och så, berömmelse bland studenter vilket i sin tur leder till att forskaren hamnar på litteraturlistor och/eller i studenters uppsatser, och så vidare). Lite som Lawrence & Shapin, Science incarnate fast på nutida material.
Ta till exempel Björn Lomborg. Artiklar om honom innehåller ibland små minibiografier, små berättelser om hans personlighet; berättelsen om denne jeansklädde kille i t-shirt som hade en bakgrund i Greenpeace. Som om han ville visa att han minsann inte var någon lakej åt den danska högerregeringen och oljeindustrin.