Karin Bojs skrev om Leif Pagrotsky igår och nämnde då, i förbifarten, något om medias undermåliga bevakning av utnämningen. Hon har helt rätt.
Pagrotsky blir kombinerad kultur- och utbildningsminister och i media är det i praktiken bara hans påverkan på kulturfrågorna som tas upp. Sida upp och sida ner så är det skönlitterära författare, teaterregissörer, filmare, dansare och så vidare som uttalar sig om den nye ministern. Inte en enda universitetsrektor, professor eller forskningsledare någonstans. (Jo, Sverker Sörlin lär ha förekommit i ett inslag på TV.)
Där tror jag tidningarna gjorde ett gigantiskt misstag. Det var dessutom förutbestämt. De agerade helt i linje med hur de brukar bete sig.
Det hela illustrerar nämligen ett allmänt problem med vetenskapsbevakningen i media. Till forskning och högre utbildning knyts stora förhoppningar om teknisk och ekonomisk utveckling. Det är en sektor som omsätter ganska mycket pengar, kommer på ena eller andra sättet påverka ekonomin och jobben i framtiden och som dessutom ger effekter på människosyn, etik och annat sånt. Men den har dålig plats i media.
De existerande vetenskapssidorna kanske man inte ska hoppas för mycket på, de har fullt upp med att beskriva de senaste vetenskapliga framgångarna; där finns sällan plats för analys, forskningspolitiska överväganden, texter om forskningens roll i samhället, recensioner, debatt-.
Det finns en del om vetenskap på kultursidorna. Ibland recenseras akademisk facklitteratur. Någon gång diskuteras samhället, forskningen med mera av akademiker. Men de är, totalt sett, viktade åt det estetiska hållet.
Deras starka betoning på skönlitteratur röjer, tror jag, ett föråldrat kulturbegrepp. Det fanns en tid då det var i skönlitteraturen som världen avslöjades. Strindberg and all that.
Jag skulle gärna läsa en kultursida med en nÃ¥got annan mix. En som inte var sÃ¥ stöpt i den litteraturvetenskapliga disciplinära formen. Man skulle därmed fÃ¥ en kultursida som hade en annan relevans än dagens – se hur kultursidorna istället försöker göra sig relevanta genom att lyfta in mer och mer nöjesmaterial – genom att de handlade om annat än skönlitteratur och fiktion; det skulle bli en arena för samhällets reflektion över sig självt. Med en kontinuerlig bevakning av högskole- och forskningssektorn skulle kultursidorna dessutom träda i en kritisk dialog med hur forskning och forskningspolitik beskrivs pÃ¥ vetenskaps- och (i viss mÃ¥n) ekonomisidorna.
En kultursida som vore lite som en blandning av Axess, Dagens forskning och The Times Literary Supplement.
Men det kommer nog aldrig ske. Inte i svenska dagstidningar.