Spel och dobbel, modehus och kungahus

40 % av budgeten för Det Största Partiet kommer från spel och dobbel och Stefan Geens vill göra verksamheten mer transparent:

Abolish the monopoly; privatize lotteries, much like Sweden has already ”privatized” the Church of Sweden. If you want to support the Social Democrats, by all means buy Social Democrat lottery tickets, as long as they are clearly labelled as such. Feel like supporting another party when you inevitably lose? Buy into their lottery offerings instead. Or buy Greenpeace lottery tickets. or Médecins Sans Frontières tickets. In any case, the internet is coming to the rescue, soon felling this particular Social Democratic money tree: There is nothing stopping Swedes from betting online with foreign companies.

När vi ändå är igång tycker jag man kan privatisera kungahuset. Varför stödja denna del av nöjesindustrin med skattekronor? Den klarar sig säkert helt på egen hand.

För en del av nöjesindustrin är vad den är. Någon ekonom eller etnolog borde (eller det kanske redan är gjort?) skriva om de europeiska kungahusen som en del av upplevelseekonomin, något jag upplevde själv i somras när jag besökte Sofiero. Massor av turister betalade glatt inträde för att beskåda gamle kungens rododendronbuskar och gå omkring inne i ett slott där riktiga kungligheter vistats. (Sofieros slottspark var för övrigt en trevlig picknickmiljö med snygg utsikt över Sundet; i diset från de danska kolkraftverken skådades Kronborgs slott, flera århundraden äldre än Sofiero och med mytiska invånare av en helt osvensk dignitet.)

På Sofiero visades även en utställning med habila akvareller av Prins Charles med tillhörande små miljöer: installationer med vad som skulle vara prinsens egen vandringsstav, tweedkavaj och fältkikare som han hängt upp på väggen när han kommit hem från en promenad över hedarna; där fanns hans läsfåtölj, hans marmeladburkar, hans tekoppar. Det andades autenticitet, här hade vi miljöer och konstnärliga produkter som vidrörts av kunglig hand, transsubstantierats, blivit bemärkta:

ett exemplariskt fall av social alkemi, en transsubstantionsoperation som utan att ändra något i produktens fysiska natur radikalt modifierar dess sociala kvalitet.

Den transsubstantiationsprocess Bourdieu talade om (citatet ur uppsatsen ”Modeskaparen och hans märke: Bidrag till en teori om magin”, Kultursociologiska texter (Stockholm/Stehag, 1994), 122) behöver inte utföras av nÃ¥gon med Prins Charles (förvisso inte överdrivet stora, men ändÃ¥) konstnärliga förmÃ¥ga. Nej, det räcker med den kungliga karisman; med detta märke pÃ¥fört kommer köparna ändÃ¥. (Prinsens akvareller fanns även i litografisk form i upplagor om 100 styck á 28 000 kr – för mer plebejiska rojalister fanns prinsens marmelad i slottsbutiken: ”I samband med konstutställning kommer även varor frÃ¥n Prins Charles egendom Highgrove utanför Gloustershire att finnas till försäljning. Prins Charles har ett eget varumärke; Duchy Originals, som tillverkas enligt ekologiska principer pÃ¥ Highgrove. Han har ett genuint och mycket stort intresse för trädgÃ¥rd och miljö vilket manifesterats i arbetet med uppbyggandet av Highgrove, med bÃ¥de landskapformgivning och odling. Här finns marmelader, bisquits, chutney och honung för att bara nämna nÃ¥gra goda exempel” noteras det.)

Bourdieus analys av modehusens ekonomi kunde lika gärna gälla de europeiska kungahusen. Och kanske är det pÃ¥ väg att hända. Kungahuset har ju som bekant en produkt pÃ¥ marknaden i samarbete med Oriflame som ”bygger pÃ¥ örter och dofter frÃ¥n den öländska floran och ingÃ¥r i ett sortiment som bär en logotyp med en stiliserad detalj av Kungaparets namnteckningar” meddelar Kungliga Hovstaterna i pressmeddelande. De borde utveckla det här.

Vidare pÃ¥ ämnet politik och socialdemokrati, kan jag inte lÃ¥ta bli att peka pÃ¥ Stig-Björn Ljunggren och hans blogg, där det senaste inlägget är en läsvärd analys av Göran Persson, som slutar ”kanske är han vÃ¥r förste riktige President…..”