Rikets tyngsta kultursida utmanas av den nätbaserade uppstickaren Stockholm Spectator, som hävdar att flera artiklar på DN Kultur varit plagiat ur NY Times, utan angivande av källa.
Vilken betydelse kan sådana här nätbaserade grillningar av mainstreammedia ha? För en bakgrund kan man vända sig till senaste numret av Axess vars tema är just bevakningen av media, med bland annat en läsvärd artikel av Olav Anders Övrebö. Rakel Chukri har kommenterat Axessartiklarna på Sydsvenskans kultursida.
Michael Moynihan vill att Stockholm Spectator ska vara ”conservative, hip, and mean”. Och han har en stor mÃ¥ltavla i sikte: ”[o]ur opponent is the entire Swedish media establishment”, enligt AFF Doublethink. Om kritiken mot DN tar fart kan det innebära att den nystartade Stockholm Spectator fÃ¥r draghjälp i etableringsfasen. Ett annat alternativ är väl att mainstreammedia inte uppmärksammar det hela. NÃ¥got säger mig att Moynihan Ã¥terkommer med fler angrepp.
Moynihan drev tidigare bloggen The Politburo, men den är av någon anledning nerlagd, så det går inte ta del av den. The Internet Archive täcker in den i mycket ofullständig form.
Se även inlägg av Erik och Stefan Geens.
Det händer ju rätt ofta att jag läser en nöjesnyhet i en engelsk eller amerikansk tidning på nätet ena dagen och sedan dyker den upp i en svensk kvällstidning två dagar senare.
Men att DN-kultur skulle plagiera är mer svÃ¥rsmält. Jag blir lite misstänksam – Stockholm Spectator mÃ¥ste ju marknadsföra sig pÃ¥ nÃ¥got sätt och det här är ett billigt och effektivt sätt, kanske.
Efter att ha läst Spectators genomgång av DN:s plagierade kulturartiklar får jag ge mig. DNs skribent har helt klart plagierat. Det är dåligt. Att inspireras av andra tidningars reportage och göra egna liknande med samma förutsättningar är en sak, eller att göra en rewrite och uppge källa, javisst. Hoppas det här kommer ut i svenska medier också, så fina DN kultur får stå i ett hörn och skämmas.
Tack för tips om en jätteintressant artikel! Pinsam historia för DN och artikelförfattaren (Borgström) borde inte få kalla sig för journalist.
Jag gÃ¥r pÃ¥ journalistprogrammet i Göteborg, och plagiat stÃ¥r knappast pÃ¥ schemat…
A few comments: the ”conservative, hip and mean” is taken out of context here. This was in response to what I hoped the editorial page would look like, not the entire publication. Below find response to people to critics at Erik’s website. It covers, I think, a few important points.
–
Wow. Talk about shooting the messenger. With all due respect, I am a bit confused as to why the focus of this discussion is on me, one of the article’s authors, and not Peter Borgström, the one who has been plagiarizing. To the suggestion that I am some sort of ”Bill O’Reilly journalist” (over at the Spectator, Marcus called me ”Sean Hannity”, another Fox News blowhard, for those blissfully unaware), I am deeply confused. I am, if it must be known, a libertarian, not, if we are using American standards, a died-in-the-wool Republican. But again, why am I defending myself here? But let me repeat this slowly and clearly: the article about Borgström has absolutely nothing to do with politics, and nothing to do with Borgström. As Lars Linder himself makes clear (and every professional journalist in the world would confirm), stealing articles is wrong. It should also be noted that we cite a number of examples of Borgström getting things wrong and, in one example, inventing an angle.
But it is clear that the Spectator is some right-wing hatchet publication, right? The Spectator blog has, thus far, three contributors. Myself, on the libertarian right, if you will. Paul O’Mahoney, an apolitical guyÂ…but basically a centrist. And Aidan Isherwood, a leftist. Our goal has always been a fair representation of the political spectrum. So before the Spectator is slandered as a ”O’Reilly, Hannity” rag, let me make this point very clear: our newspaper is, in part, a journal of opinion. In our version of a journal of opinion, all view points will be represented.
As for the blogosphere keeping the heat on DN: in comparison to the mainstream media, it is indeed. And to the point that Marcus has made both here and on the Spectator (that the Swedes don’t care for this kind of journalism, whatever that means): I hope you are wrong. I see nothing in the ”Swedish culture” (whatever that could mean) that would preclude people from being critical of news providersÂ…in fact, it is our duty to make sure we are being told the truth.
It is a wonder to me that independent media outlets, putting pressure on the corporate guys, are so roundly denounced by those who should, logically, be the most supportive. But political fanaticism is what it is; and if my worldview is divergent, it seems, everything coming from my typewriter is suspect.
Again, it depresses me greatly that the Spectator released what we believe is an a story on an important issue and the reaction, so far, has been a mix of silence and ad hominem attack. If any of you have criticism of the piece as journalism—the ’tone’ is, of course, a personal preference issue—please forward them to me.
Gracis
Pingback: california craps