Cristine Sarrimo recenserar Thure Stenström, I Alma maters tjänst: En Uppsalaprofessor ser tillbaka i Sydsvenskan. Hon läser, pÃ¥ ett intressant vis, memoarerna ur ett disciplinhistoriskt perspektiv och använder memoarerna för att se ”hur ett manligt-patriarkalt nätverk skapas, upprätthÃ¥lls och sanktioneras”.
Mot slutet av recensionen gör hon observationen att den här disciplinära kulturen präglas av begränsningar: ideologiska/vetenskapliga sÃ¥väl som nationella. Förnyelse är möjlig enbart inom redan givna ramar. Den rÃ¥dande ordningen utsätts sällan för utmaningar frÃ¥n andra vetenskapliga kulturer, eftersom litteraturvetenskap enligt Sarrimo inte baserar sin fördelning av resurser pÃ¥ internationell peer review. Jämfört med naturvetenskaperna är, menar hon, litteraturvetenskapen instängd ”och känslig för nepotism och jäv”.
Intressanta inblickar och Ã¥sikter – och de kommer frÃ¥n en litteraturvetare. Förmodligen pÃ¥gÃ¥r det nÃ¥got slags kamp inom litteraturvetenskapen som inte enbart handlar om den kända genusdiskursen, väl företrädd av offentligt synliga litteraturvetare som Ebba Witt Brattström. Nej, Sarrimos recension kanske istället pekar pÃ¥ nÃ¥got annat; finns det en (yngre?) grupp forskare som är mer internationellt orienterad och som ser pÃ¥ traditionell litteraturvetenskap som konservativ? Jag har faktiskt ingen aning, men nÃ¥gon borde, om det inte redan är gjort, nÃ¥gon gÃ¥ng göra en studie av litteraturvetenskap, kanske med inspiration hämtad frÃ¥n exempelvis HÃ¥kan Gunneriussons nätverksanalys av historieämnet.
Även om Sarrimo idealiserar naturvetenskapen en del – även där finns ibland nationellt präglade hegemoniska strukturer som handlar om reproduktionen och konserverandet av vetenskaliga traditionsbildningar, trots internationell peer review – har hon ändÃ¥ rätt i att delar av humaniora alltför sällan utsätts för internationell prövning. Skäl för nationell fokusering (humanister pratar ofta om vikten av att studera svenskt material och göra det pÃ¥ ett sätt sÃ¥ att forskare och studenter övar sina kunskaper i det svenska sprÃ¥ket) kan ibland leda lite väl lÃ¥ngt i nationell självisolering. Sällan söker forskare frÃ¥n utomnordiska länder professurer i humanistiska ämnen. Publikationer pÃ¥ engelska ses inte som nÃ¥gon fördel av en del humanister utan man beklagar tvärtom att de finns, eftersom det riskerar att utarma det svenska vetenskapliga sprÃ¥ket; man kan bli professor utan att publicera i stort sett nÃ¥gonting pÃ¥ de stora sprÃ¥ken; teoretisk förnyelse ses som osjälvständiga utländska modenycker med mera.
Vad jag saknar helt i Sarrimos analys av boken är den yttre hegemoniska struktur som littvet byggt upp. Lika väl som de av Stenström exemplifierade grupperingarna enligt Sarrimo byggt upp en hegemoni inom litteraturvetenskapen, har litteraturvetenskapen fått ett stort genomslag utanför akademin. Under lång tid har litteraturvetare haft en stark ställning på kultursidor och på liknande arenor. Hur gick det till? Vilka allierade knöt litteraturvetenskapen till sig för att skapa denna ställning?
Det inträffade var kanske relevant i en tid då skönlitteratur betydde mycket för formandet av (den nationella och därmed språkcentrerade) kulturen. Men man kan argumentera för att kultursidornas kulturbegrepp, med en sådan stark tyngdpunkt på skönlitteratur, blivit något förlegad. Själv skulle jag gärna läsa en kultursida som fäste större avseende vid andra humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner än vad man gör idag och bevakade andra kulturyttringar och samhällsfenomen med samma noggrannhet som man bryr sig om modern romankonst och poesi.
Mycket intressanta saker här! Har precis lånat Stenströms självbiografi och tänkt läsa under sommaren.