Fingeravtryck

I vintras släpptes en fånge som suttit i amerikanskt fängelse i sex år, sedan DNA-material visade att han knappast kunde vara skyldig. Det är inte första gången DNA-tekniker används för att visa att någon blivit (förmodligen) oskyldigt dömd. Däremot är det första gången som den ursprungliga fällande domen baserades på fingeravtryck.

Händelsen får Elisabeth F. Loftus och Simon A. Cole att ifrågasätta det sätt som fingeravtryck används i amerikanska domstolar (Science vol 304, no 5673, s 959, 14 maj). Fingeravtryck, ibland suddiga, tolkas och det är där det kan gå fel. Bias kan krypa in i processen:

Clinical trials are double blind, and science has much to teach law enforcement about the problem of bias and how to control and correct for it. Some progress has been made in introducing blinding procedures to eyewitness identification. But forensic scientists remain stubbornly unwilling to confront and control the problem of bias, insisting that it can be overcome through sheer force of will and good intentions.

Fingeravtryck är närmast emblematiska. Men de kanske trots allt inte är den säkra identifikationskälla som man vanligtvis tar för givet, inte minst i domstolarna.

Man blir nyfiken pÃ¥ hur det fungerar i Sverige. Hur gÃ¥r kunskapsproduktion och praktik egentligen till inom det omrÃ¥de som brukar kallas ”forensic science”? Hur väger domstolar experters utlÃ¥tanden?

Mer om Simon A. Cole, som skrivit en bok om fingeravtryckens vetenskapshistoria, mm här och här.