Några tusen år in i framtiden gräver arkeologer ut ett hus från vår egen tid. Toalettringen blir till en magnifik halskrage, ett rituellt kultföremål som översteprästen prydde sig med under ceremonierna.
Scenen är från en skämtserie som cirkulerade i arkeologkretsar i början av 90-talet och röjer en nog så viktig insikt om hur fel våra tolkningar av historien kan bli när vi har lite data att gå på. (Dessutom driver den med en av arkeologins standardtolkningar: vet man inte vad något är, kan det ju alltid vara något kultiskt.)
För närvarande rasar en debatt i England som illustrerar det hela. Den handlar om Lindowmannen, ett mosslik som tolkats som ett ritualmord. Ronald Hutton har utmanat den här bilden och menar att den bygger pÃ¥ osäkra fakta – kanske var det ett simpelt mord som lÃ¥g bakom mannens död -, J.D. Hill pÃ¥ British Museum försvarar tolkningen (TLS 30 januari, 5 mars, 12 mars). Forskarna borde bli mindre tvärsäkra, menar Hutton, och vill istället se en ”more open-ended and multifaceted treatment of prehistoric cultures” (TLS 12 mars 2004).
Jag kan inte alls uttala mig om sannolikheten i de olika tolkningarna, eftersom järnålderns religion och våldskultur ligger långt utanför min vetenskapliga radar. Men låt oss åtminstone betrakta det hela som ett exempel på hur vetenskapliga tolkningar framställs i populära sammanhang: Hutton börjar sitt angrepp med att citera British Museums montertext. Jag tror att många andra vetenskapliga resultat borde framställas på ett lite mindre tvärsäkert vis i populärvetenskap, på museer och i media. Förmodligen skulle det ge en sannare bild av vad vetenskaperna egentligen är.
Här finns Huttons artikel från 30 januari, här British Museums svar (pdf-er via BM).