”Ã…hnej, inte ännu en bloggare som skriver om sina datortekniska prylar. Hur kul är det att lyssna pÃ¥ det? Kan de inte hÃ¥lla käften om sina bloggmjukvaror, CSS, sina laptops, sina GPRS-telefoner, wlan-uppkopplingar och istället skriva om relevantare saker?”
Jag vet, det är ett trist ämne. Men håll ut en liten stund.
Jag gillar min Powerbook.
Svamp + alg = lav. Gustav + Powerbook = love, typ. Nej inte riktigt, men nästan. Jag har liksom vant mig vid att den funkar. Där finns mitt jobb. Mina texter som jag sliter med, mina föreläsningsförberedelser, mina mail, min digitala kökkenmödding med urgamla dokument.
Och så lägger batteriet av. Datorn är bara halvåret gammal och batteriet lägger magen i vädret.
De hjälpsamma killarna på MacSupport ska ta hem ett nytt batteri, de har haft tre liknande fall på kort tid. Det är tydligen något med Powerbookens batterier.
Så jag lever för tillfället en fjättrad tillvaro. Och det är nu jag upplever hur begränsande det är. Inget lämna-skrivbordet-och-sätta-mig-och-knattra-i-fåtöljen. Måste fråga efter vägguttag på Espresso House.
Varför finns det ingen Moores lag när det gäller batteriutveckling? Varför har man man fått ut cirka 4 timmar ur en laptop de senaste åren, medan lagringsförmåga, speed och annat ökat rejält?
Visst, de där personerna i vita rockar jobbar på att ta fram bakteriedrivna batterier och annat. Men det kommer liksom inget ut till oss konsumenter.
Och det är ju inte bara Powerbooken som är en batteritingest. Digitalkameran måste jag ladda om då och då, mp3-spelaren måste jag pyssla om och mata med volt och ampere i rätt mängder, Nokiatelefonen lägger av när batteriet tappar laddningen.
Vi är högteknologiska nomader med massa megahertz och gigabytes i fickorna och väskorna. Men batterierna är fortfarande uppbyggda av syrabad och metallbitar (och grodlår). Dags för en riktad satsning av någon djärv forskningsfinansiär: vi vill ha batterier som räcker långt!
Pingback: Trams!
First time reading this blog, just wanted to say hi.
Greetings