Coetzee beskrivs i media som en skygg person som skyr offentligheten. Är inte det en lite märklig beskrivning pÃ¥ en person som under en lÃ¥ng följd av Ã¥r undervisat vid flera universitet. Mer eller mindre dagligen har han mött studenter och ”trollbundit” dem (som nÃ¥gon nÃ¥gonstans beskrev det). Under alla dessa Ã¥r mÃ¥ste det röra sig om en högst ansenlig skara unga människor som interagerat med Coetzee.
Vad vi har här är väl flera slags offentlighet. Journalisterna tycker att en författare som inte ställer upp på en massa intervjuer är skygg och drar sig undan. Men då räknar de ju med sin mediavärld som Offentligheten, den enda och odelade och väljer man att inte spela med i det spelet så är man skygg.
Universitetslärare är sällan skygga personer. En stor del av deras verksamhet bygger på kommunikation, på mötet med andra människor.
Fallet med Coetzee och intervjuerna illustrerar även den personfixering som tyvärr finns inom litteraturen. Man diskuterar ofta författaren mer än verket. Det behövs fler som Coetzee. Hans inställning liknar Kraftwerks. Ralf och Florian har ju länge varit minst sagt restriktiva med intervjuer, och de gånger de låtit sig intervjuas har svaren oftas varit relativt kryptiska. Fansen har fått klara sig utan reportage om sönderslagna hotellrum och annat; de har låtit musiken tala. De har varit musikarbetare, tonat ned den personkult som varit så vanlig i rockmusiken.
Den litterära världen har blivit som rocken, alldeles för mycket fokus på författarna som personer (fast vi får läsa om Björn Ranelids överläpp istället för sönderslagna hotellrum). Det behövs en litterär motsvarighet till The Residents.
Vad tycker du om Coetzee´s böcker? Själv har jag läst ”UngdomsÃ¥r” men kan inte säga att den lämnade nÃ¥gra större spÃ¥r efter sig.
Thomas Pynchon? Iain Banks? Torgny Lindgren? Tycker att det är rätt gott om nu levande författare som duckar för personkulten.
När det gäller Coetzee… nog har jag träffat en hel del skygga, icke-kommunikativa universitetslärare genom Ã¥ren. Och Coetzee faller in i rent koketterande med kändisskapet dÃ¥ och dÃ¥. Personkult är tramsigt och fult, men det finns ingen anledning att beklaga sig över att bra böcker ger författaren uppmärksamhet, eller älta hur besvärligt det är att ständigt mÃ¥sta hÃ¥lla tacktal för priser och utmärkelser – där han dessutom avböjer frÃ¥gor och diskussion med publiken. 🙂
Men verket framför författaren, sjävklart, om man nu måste välja. Och Coetzees motsats, de som ser intervjuerna och kändis-klägget som själva grejen, är ren pest!
Niklas: du har förstås rätt; det finns många icke-kändisförfattare. JD Salinger får ju Florian Schneider att framstå som värsta såpakändisen. Det finns redan en eller flera uppsättningar Residents i litteraturen.
Men hur är det med Banks, egentligen? Han var författargäst pÃ¥ en SF-kongress jag besökte nÃ¥gon gÃ¥ng kring 1989, vilket tyder pÃ¥ viss öppenhet. (Minns dock inget av Banks personlighet; det enda jag minns är Anders Bellis sheriffstjärna och filmen ”Nazi zombies from outer space” (?).) Han kanske har ändrat sig; har ingen aning om det. Här finns för övrigt Tommy Perssons rapport frÃ¥n kongressen.
Men när det gäller universitetslärare håller jag inte med, har knappast sett några skygga sådana alls. Tvärtom.
Eva: nej, jag har inte läst honom. Får väl ta och göra det.
Ska man dra gränsen vid författare som lever som eremiter blir det svÃ¥rare att hitta exempel, inte ens Pynchon ”hÃ¥ller mÃ¥ttet”!
(http://dahlin.typepad.com/trams/2003/10/pynchon_hos_sim.html)
Iain Banks tycker jag får vara med för att han trots allt är rätt tillbakadragen, har inte webbsida eller e-postadress till exempel. Men inte i samma liga som Pynchon.
Nämen allvarligt, vad jag egentligen ville säga var att författare som avhåller sig från att kommunicera med sina läsare genom att (till exempel) inte ge intervjuer kan drivas av en inte så klädsam elitism snarare än någon önskan att sätta verket framför personen. Vi bits inte. För att ta exemplet Coetzee:
”Some students recall a certain froideur, and this is certainly part of his character.”
(http://books.guardian.co.uk/news/articles/0,6109,1054984,00.html)
Skygg, alltså. Tillbakadragen. Även på universitetet. Kanske.
Fast va fan, jag känner inte karln, och kommer nog att läsa en hel del av det han skrivit ändÃ¥ under det närmaste halvÃ¥ret, sÃ¥ i praktiken spelar det ingen roll hur gärna han lÃ¥ter sig intervjuas. 🙂
Skygga lärare: det kanske har att göra med vilket ämnesområde man rör sig i? Men jag kan räkna antalet utåtriktade, diskussionslystna universitetslärare jag haft på en handens fingrar. Resten: musslor.
Beklagar den lÃ¥nga kommentaren, jag tyckte att ämnet var intressant. 😛