Andrew Rowell, Don’t worry [it’s safe to eat]. The true story of GM food, BSE and foot and mouth recenseras av Mark Woolhouse, Centre for infectious diseases, University of Edinburgh, i senaste Nature.
Rowell tycks mena att den brittiska allmänheten har blivit ”förrÃ¥dd” av det vetenskapliga etablisemanget när det gäller galna ko-sjukan. Starka ord (och, eftersom jag inte läst boken, kan jag inte säga om recensenten är rättvis).
Woolhouse menar att Rowell, ”an investigative journalist”, använder källorna alltför selektivt och väljer bort vissa källor helt, allt för att driva hem sina poänger.
Woolhouse avslutar med att pÃ¥peka att boken, trots sina brister, reser den viktiga frÃ¥gan om hur vetenskap kan samverka med industrin och det politiska systemet och samtidigt behÃ¥lla sin självständighet och – som den offentligfinansierade verksamhet den är – verka för det allmänna bästa och därmed med allmänhetens tillit.
Woolhouse menar att boken illustrerar en allmän trend; nuförtiden accepteras inte yttranden av det vetenskapliga etablissemanget bara för att de kommer från detta etablissemang. Alternativa åsikter kommer letas fram av olika grupper i samhället och sådana avvikande åsikter kommer man ofta finna, om inte annat för att forskarsamhället alltid är berett att utmana mainstream.
Woolhouys avslutar med att det är upp till forskarna själva att se till att debatten är sÃ¥väl välinformerad som ansvarsfull. De ska inte lÃ¥ta sig förledas av allmänhetens ”crying and whining” till att ändra sina Ã¥sikter.
Tja, det kan man ju tycka, med viss rätt – man kan ju knappast lÃ¥ta folkomröstningar styra innehÃ¥llet i de vetenskapliga teorierna. Men vetenskapen pÃ¥verkas inte bara av allmänhetens ”gnäll”, utan även av de relationer den ingÃ¥r i med företag, delar av det politiska etablissemanget och militären.