”Put the entire history of science community on Friendster and you wouldn’t have any surprises: you already know who you’re connected to, and how, and how valuable those connections are. Academics don’t need social software any more than Jane Austen’s country gentlemen: they live in a small world that’s already very efficiently sorted and classified its members.” Alex Soojung-Kim Pang skriver om blogging i akademiska sammanhang.
PÃ¥ sätt och vis tror jag han har fel – den akademiska världen, även i frÃ¥ga om ganska smÃ¥ och väldefinierade ämnen, är inte totalt sorterad och därför finns det möjligheter att blogging + Google leder till möten av potentiellt intresse. Speciellt om vi rör oss mot en mer disciplinär heterogenitet och influenser frÃ¥n andra ämnestraditioner – det egna ämnet mÃ¥ man ha koll pÃ¥, men hur kommunicerar man över ämnesgränserna? I vissa lägen är ju tvärdisciplinära möten fruktbara, och jag tror att en blogg kan vara ett sätt att fÃ¥ kontakt med forskare med liknande intressen.
Den vetenskapliga världen har ju flera lager av kommunikation. Ett lager är de publicerade texterna, det moln av citeringar som omger varje forskare, de teoretiska kopplingar man gör, den vetenskapliga praktiken och den gemenskap delad praktik utgör, den vetenskapliga subkultur man tillhör: allt bidrar som grunder för den sociala ordning som Pang skriver om. Men sedan har man andra nivÃ¥er – hur mÃ¥nga gÃ¥nger har jag inte tyckt, efter en konferens, att det intressanta egentligen var mötet med kollegorna under lite friare former, inte föreläsningarna? Vem vet, blogging – om det tar fart i den akademiska världen – kan kanske bli ytterligare ett sätt att skapa kontakter genom att kommunicera pÃ¥ ett lite friare sätt.
Jämför även Alex Halavais kommentar.