Högskoleverket har tittat pÃ¥ vilka som anställs efter utbildning pÃ¥ universitet/högskola: ”Det spelar i stort sett ingen roll vilken utbildning det gäller – högskoleutbildade med utländsk bakgrund har genomgÃ¥ende svÃ¥rare att etablera sig pÃ¥ arbetsmarknaden.”
[Via Hilweh.]
Här döljer sig ett systemfel på den svenska arbetsmarknaden.
Det hela föranleder, tycker jag, ocksÃ¥ att man börjar titta pÃ¥ hur rekryteringen av olika grupper till högskolan ser ut. En sak som inte framgÃ¥r av pressmeddelandet frÃ¥n Högskoleverket gäller sociala faktorer i rekryteringen till högskoleutbildningar; här behandlas alla med högskoleutbildning i en klump. Är det sÃ¥ att rekryteringen till Ã¥trÃ¥värda utbildningar och lärosäten – och därmed konkurrenskraften pÃ¥ arbetsmarknaden – har en social profil som inte Ã¥terspeglar befolkningen i stort? Hur ser rekryteringen frÃ¥n olika sociala grupper ut när det gäller olika utbildningar och lärosäten? Förmodligen mÃ¥ste man se de olika högskoleutbildningarna i relation till den status de Ã¥tnjuter i samhället. Personliga nätverk skapade under studietiden kan ha betydelse för var man hamnar efter utbildningen.
Det är just de här frågorna som ett spännande projekt, Kampen om studenterna. Det svenska högskolefältet och lärosätenas rekryteringsstrategier 1993-2003, under ledning av Donald Broady jobbar med.
På en konferens härommånaden hörde jag en presentation av projektets resultat och det bestående intrycket var att, trots att högskolan blivit allt öppnare för andra delar av befolkningen än de traditionella och byggts ut till en mängd orter där det tidigare inte funnits akademiska utbildningar, så består de sociala strukturerna och snedrekryteringen. Broady och hans kollegor har tittat på bakgrund hos en stor mängd studenter och de verkar finna klara sociala skiktningar. Detta lär sedan få effekt på var man hamnar på arbetsmarknaden.
Preliminära resultat frÃ¥n projektet finns i Högskoleverkets publikation Perspektiv pÃ¥ högskolan i ett förändrat Sverige som man kan ladda ner Här här (pdf, 3 MB). Enligt projektets data har den sociala snedrekryteringen totalt sett minskat nÃ¥got under 1990-talet, ändÃ¥ ”kvarstÃ¥r att studenter med olika socialt ursprung lÃ¥ngt ifrÃ¥n är lika väl representerade i högskolan som helhet och att de dessutom fördelar sig mycket olika pÃ¥ olika typer av högskolor och ämnesinriktningar.” (s 26) Vad gäller ”grupper med olika nationell härkomst är resultaten nÃ¥got motstridiga.” (s 27)
Det verkar ocksÃ¥ som att vissa utbildningar – journalistutbildningen, läkarutbildning, vissa ingenjörsutbildningar – har ”elitiserats”. (s 30) Fram träder bilden av en ganska skiktad högskolevärld där ”det framför allt är studenter som är rikt utrustade pÃ¥ skolkapital och kulturellt kapital hemifrÃ¥n som, oavsett om de är män eller kvinnor, känner sig kallade att tävla om platserna pÃ¥ det slags utbildningar som är av elitkaraktär och om de framtider som dessa utbildningar öppnar vägen för, under det att studenter med mer blygsamma sociala och kulturella tillgÃ¥ngar i bagaget tenderar att hänvisas till en utbildningsvärld där dessa strider inte utspelas och där könen oftast skiljs Ã¥t.” (s 34) ”De sociala eliternas barn dominerar längre utbildningar pÃ¥ de stora universiteten och fackhögskolorna, under det att mindre högskolor, kortare utbildningar och utbildningar inom vÃ¥rd och pedagogik utmärks av en särskilt lÃ¥g social rekrytering av studenter.” (s 35 f)
Högstatusutbildningar erbjuder studenterna ”ett utbildningskapital som är starkare och mer allmänt erkänt än det som andra utbildningar kan ge och som därför i realiteten öppnar vägen bÃ¥de för karriärer inom fler sociala fält och för karriärer med ’högre lutning’.”
Det är alltså som det alltid har varit. Trots förändringar och expansion i högskolevärlden är den sociala stabiliteten påfallande, sammanfattar Broady mfl.