Om man – bara för ett ögonblick – bortser frÃ¥n de moraliska dimensionerna av Irakkriget (som om det vore möjligt!) och ser pÃ¥ det ur en informationssynvinkel reses flera frÃ¥getecken. Antag att de styrande i kretsen kring George W. Bush verkligen trodde att det skulle bli ett folkligt uppror, inte minst i södra Irak (som 1991-1992) mot Saddam Husseins regim sÃ¥ fort man rullade över gränsen. Man skulle hälsas som befriare. Antag att USA trodde att den irakiska regimen snabbt skulle krackelera under trycket av deserteringar, upproriska irakier och ’koalitionens’ smarta bomber och luftherravälde – trots att vi här har att göra med en absolut regim som under decennier kunnat infiltrera samhällskroppen. (Därför trodde man att man inte behövde sÃ¥ mÃ¥nga trupper pÃ¥ marken och att man kanske skulle slippa gÃ¥ in i Bagdad (som om schackpartiet skulle sluta nÃ¥gonstans kring det 20:e draget).)
En slutsats borde bli att USA hade väldigt dÃ¥lig koll pÃ¥ den folkliga opinionen i Irak. Man trodde uppenbarligen att folket skulle sluta upp bakom USA – trots att upproret förra gÃ¥ngen sveks av Bush den äldre. Man är uppenbarligen skicklig pÃ¥ att bygga GPS-styrda missiler, flyga in B52-or frÃ¥n baser i England och köra Abramsstridsvagnar snabbt genom öknen. Kunskapen om allmänheten i Irak verkar det vara sämre ställt med. Och är inte det lite märkligt?
Nu ser det ut att bli ett slutspel i eller omkring Bagdad, med humanitära dimensioner som kan bli avgrundslika. I varje fall är det vad Wilhelm Agrell hävdar i en artikel pÃ¥ Sydsvenskans kultursida idag. Det kan dock, skriver han, öppna för andra politiska lösningar: ”Under ett utdraget krig kring Bagdad kommer sÃ¥dana initiativ att växa sig allt starkare frÃ¥n omvärldens sida.”