Tillbaka frÃ¥n nÃ¥gra dagars föreläsande i Ã…rhus hastade jag till den avslutande delen av fredagens seminarium om vem som styr svensk forskning. Hade missat det väsentliga – tex Sven Widmalms kritik av triple helix-modellen – men hann ändÃ¥ vara med om en intressant panel. Aant Elzinga pekade pÃ¥ risken med EU:s storskalighet: stora forskargrupper konkurrerar ut minde -> likriktning, ett europeiskt forskningsrÃ¥d, som diskuteras, mÃ¥ste användas för att motverka likriktningen. Han menade även att det mÃ¥ste finnas plats för humaniora/samhällsvetenskap i den forskningspolitiska processen. PÃ¥ sikt finns det samhällsaspekter även pÃ¥ tex nanoomrÃ¥det som mÃ¥ste tas med i bedömningen idag, frÃ¥n början mÃ¥ste man avsätta medel för en STS-analys (inkl etik) när man sjösätter större projekt, nÃ¥got som man gjort inom bioteknik men knappast inom nanoomrÃ¥det.
Regeringens representat på plats, Majléne Westerlund Panke, tyckte att det viktigaste idag var infrastruktur och forskning. Tyvärr kunde man dock inte satsa så mycket på det här pga av att sjukfrånvaron äter så stora hål i statsbudgeten. Att få ner ohälsotalen såg hon som en av de viktigaste frågorna inom svensk politik de närmaste åren, annars finns inte manöverutrymme inom andra delar.
Sara G. Nilsson, fysik i Lund, pekade, liksom flera andra panelister, på vikten av att inte bara finansiera trendig forskning. Aant Elzinga menade att en ökad trendkänslighet kunde avläsas i förändringar av anslagsansökningar de senaste 35 åren; han menade att även om man inte vill vara trendig så tvingas man till det pga att citeringsanalys mm används i utvärderingar och resurstilldelning. I det här sammanhanget pekade Mats Benner på att man kanske borde vara misstänksam mot allt för produktiva forskare och Jan Henrik Schön-historien nämndes.
KÃ¥re Bremer frÃ¥n VetenskapsrÃ¥det menade att det fanns för lite pengar för forskningen idag. Antingen mÃ¥ste det tillföras mer resurser eller sÃ¥ mÃ¥ste man börja avskeda forskare och lägga ner vissa omrÃ¥den, ”ge upp den här tanken med att man ska syssla med allting”.
Christina Ullenius, rektor för Karlstads universitet, diskuterade det här med splittringen i systemet. Hon menade att det fanns för lite lÃ¥ngsiktighet i forskningsfinansieringen och att det portionerades ut en massa slattar till alla de 39 högskolor och universitet som finns idag. Hon tog även upp det faktum att man som universitet knappast kan ackumulera kapital under nÃ¥gra Ã¥r för att göra en satsning, dÃ¥ ’straffas’ man – man ska alltsÃ¥ göra av med alla pengar man fÃ¥r under Ã¥ret.
(Verkar vara ett allmänt förekommande fenomen i svensk offentlig sektor – har man pengar över frÃ¥n ett Ã¥r till ett annat ’behöver’ man inte sÃ¥ mycket nästa Ã¥r, även om man sparat pengarna för att göra en extraordinär satsning. Under studenttiden arbetade jag i en fotoaffär och en dag vid juletid dök det upp tvÃ¥ personer frÃ¥n ett daghem. De skulle köpa en kamera till dagiset och priset spelade väldigt liten roll – om de inte gjorde av med alla pengarna före Ã¥rsskiftet blev de av med dem …)
Ullenius menade att man borde se över högskoleförordningen så att man kunde organisera sig mer effektivt, något som Panke höll med om, men hon kunde inte lova när det skulle ske.
Ett genomgÃ¥ende tema i flera av panelens inlägg var den splittring i resurserna som finns idag. Ingen deltagare gick dock sÃ¥ lÃ¥ngt som till att förorda en militär lösning – dvs göra som försvaret och anpassa sig till nya tider genom att lägga ner nÃ¥gra regionala enheter för att satsa pÃ¥ vassa vapen. Försvaret och försvarspolitikerna lyckades ju verkligen övertyga de regionala politikerna om att lägga ner ett ganska stort antal regementen.
Med sÃ¥ lite resurser som ska räcka till 39 högskolor och universitet kanske det är en lösning man mÃ¥ste fundera över – hur impopulär den än skulle vara – om man inte tillför mer pengar till systemet.