Inspirerad av de läsvärda uppsatserna i Christopher Lawrence & Steven Shapin eds., Science incarnate: Historical embodiments of natural knowledge börjar jag samla in några spridda utsagor om vetenskapsidkares kroppsliga företräden, kroppsliga ideal med koppling till det akademiska livet, offentliga representationer av den lärda världens personligheter osv. Anteckningarna dyker upp under en egen kategori.
Först ut är Birger Vassenius, almanacksförfattaren, astronomen, barometermakaren, måltavlan för Elvius publika kritik mm. (Om redaktören för en viss lundensisk skriftserie i idé- och lärdomshistoria läser detta: ja, jag vet, texten om Vassenius är jävligt försenad. Men den kommer.)
Johannes Gothenius har i sin samtida biografiska skiss beskrivit (utgiven av Torgny Hag i Västgötalitteratur – vilket Ã¥r (kolla upp)) Vassenius som en ganska kroppsligt utsatt men samtidigt disciplinerad person som höll noggrann koll pÃ¥ det kroppsliga: ”En noggran diät har uppehollit hans sjukliga kropp nu in pÃ¥ 76te Ã¥ret. Mattighet, svindel med ringar af Ã¥tskilliga färger för ögonen, samt andra krämpor, hafva ofta satt honom pÃ¥ gräntsen af lifvet.” (30) Han angreps ”nästan dageligen” av svindel. En journal över den dagliga dieten, kroppsrörelserna, vila mm, hÃ¥llen 1737, visar pÃ¥ ”mannens acuratesse” samt ”kallar sig sielf en Hypercondriacus”. (32)
Hans personlighet beskrivs som välbalanserad men dock inte helt sprudlande: ”Han var aldrig mycket glad, oftare än dÃ¥ han anstälte förmörkelse observationes: ej heller bekymrad utan jämn till sinnes” men han kunde samtidigt visa ”ifver och wrede” och ”emot disciplar visat sig ogin”. ”Melancholicus var han, och skulle väl kännas vid nÃ¥gon brist, som han dock genom sin grundeliga religion sökte öfvervinna. Han var altid munter.” (31f)
Han anses av Gothenius ha varit, sÃ¥ astronom han var, ”mörkrädd och hade därföre nÃ¥gon viss sängkamrat, sÃ¥som Roempke, hvilken han hvar morgon lät jemte sig ligga för sängen pÃ¥ knä och göra sin bön.” (32)
Vassenius verkar inte ha varit nÃ¥gon ensamvarg. Visst läste han böcker för sig själv, flitigt, ”dock ej at altid hänga näsan öfver boken” utan gick gärna omkring inne eller ute pÃ¥ ängarna, i sällskap: ”altid skulle han hafva nÃ¥gon med sig. Under spatsergÃ¥ngen resonerade han med sina följeslagare, helst uti Physiken, som han sjelf i synnerhet älskade och plägade recommendera.” (31)
Utseendemässigt var han ”snygg och ärbar, utan at bry sig om modet, som han föragtade utan gjorde ingen Parade eller skröt om sina saker. Liten til wäxten; gick nÃ¥got stupa, men red nästa supinus [bakÃ¥tböjd]”. (32)