Plank postar då och då gamla bilder. Härom månaden var det ett vykortsmotiv föreställande Helsingborg på 1960-talet, nu är det ett foto från en 1964, föreställande Britt Ekland och Peter Sellers. Härligt! Hoppas Plank fortsätter leta fram gamla foton.
Han kommenterar: ”Men titta pÃ¥ färgerna alltsÃ¥, den här sortens färgseparering ser man inte idag.” Nej, det är sant. Det är som om man, när färgtryck började bli mer spritt, men innnan färgbilder var helt och hÃ¥llet vardagsmat, riktigt frossade i färger. En tryckteknisk excess. (Man har sett samma sak pÃ¥ nätet – när man fick tekniker som Flash började en del sajter (be gentle, Alf) lägga in Flashanimationer utan att det alltid tillförde sÃ¥ mycket till informationsinhämtningen.)
Det var en liknande effekt i dåtida diafilmer och rörliga bilder. En färgskala som hörde hemma i mastodontfilmer och 1960-talets westerns.
(Och även om det nu är längesedan jag fotade analog färg på allvar, så vill jag minnas att det än idag är en viss överdrift i Kodachrome.) I julas tittade vi på gamla super-8-filmer. Som alltid är det en underbar upplevelse. De filmerna har en färgskala som också är sådär överdriven.
Sen är det något magiskt med super-8; man släcker ner, projektorn knattrar och så ser man filmsnuttar från familjens historia. Det är snarast något bra att filmerna är så korta. Formatets tidsmässiga begränsningar tvingade fram ett närmast MTV-artat tempo i filmningen (till skillnad från idag, när några timmars videoinspelande knappast kostar något alls (och därmed kräver ganska mycket efterarbete i form av klippning och redigering, annars blir det för långtråkigt)). Det är mer schwung över super-8. Någon borde börja tillverka 3 minuter långa hi-8 och s-vhs så att man tvingades till ett stramare filmande. Ibland är det bra med begränsningar.
Ã…h, sÃ¥ trevligt att nÃ¥gon uppskattar det. 🙂
Du har rätt om det där med tendensen att överanvända nymodigheter. 1964 års utgåva av Dianas Bildreportage inleds med ett vansinnigt färgsprakande foto av världsutställningen i New York och nästintill renässanslika porträtt av årets viktigaste personligheter.
Och på tal om super-8, ett av mina absolut tidigaste visuella minnen är av den där röda kodak-strimman som inleder alla hemmafilmer från 60 och 70-talet. Knatter och förväntan. Underbart.
För att inte tala om hur OTROLIGT roligt det var att se filmsnutten baklänges efteråt.