Mina tre skrivbord är alla i varierande grad kaotiska; högar av papper, böcker, pennor, lappar, blanketter, datormedia, sladdar. Nånstans därinne döljer sig till och med en laserskrivare. Men kaoset finns enbart i betraktarens öga; själv ser jag den ordning som finns där. Det är ett avancerat arkiverings- och klassificeringssystem där den kronologiska dimensionen tillsammans med ett rudimentärt system för systematisk klassifikation kodats till spatiala dimensioner: jag vet var jag lagt vad och när.
Och det här är inget att skämmas över. Det är viktigt att intala sig det, för idag finns det en ideologi som betonar arbetsplatsens renhet där man ser skrivbord som generande hÃ¥rväxt eller villasamhällets gräsmattor – det ska tuktas. Det är samma designfilosofi som sett till att restauranger, hem och arbetsplatser idag ser sterila och tomma ut. Det är en modernism som gÃ¥tt överstyr och kommit att gÃ¥ maktens ärenden.
Det är en estetik som kan kopplas samman med idén om att de anställda inte ska ha nÃ¥gon egen arbetsplats; de ska vara mobila, de anställda ska gÃ¥ att sätta samman i olika skiftande mosaikkonstellationer (eller sparkas lätt), de ska gÃ¥ att flytta, de ska vara som legobitar. ”Nisse frÃ¥n Manpower” kan ju inte ha ett vildvuxet skrivbord. Estetik och ideologi hänger förstÃ¥s samman. Ett Riktigt Skrivbord – dvs ett som inte är kliniskt rent när den anställde gÃ¥r hem pÃ¥ kvällen utan en personligt utformad informationsarkitektur – tillhör en anställd som inte är lika lätt att flytta pÃ¥. Och i dag ska anställda vara flyttbara. Skenbart röriga skrivbord är alltsÃ¥ ett statustecken: de är pÃ¥ väg att bli ett privilegium för de fria själar som kan styra själva över sitt arbetsliv, om de sÃ¥ är egenföretagare, konsulter, författare, forskare, frilansar, arbetslösa eller fast anställda.
Om man har ett vildvuxet skrivbord sÃ¥ tycker folk det ”ser rörigt ut”. Men de har inte fattat den informationsekologi, den systematik, som ett lagom vildvuxet skrivbord innebär!
De som håller med mig kan hämta inspiration i den här artikeln i The Economist, som bland annat bygger på en läsning av Abigail Sellen och Richard Harper, The myth of the paperless office. Upp till kamp mot kontorsrenheten!
[Länk via Arts & Letters Daily.]
Om ett rörigt skrivbord tyder på ett rörigt huvud, vad tyder då ett tomt skrivbord på?
De svaga städar – de starka kontrollerar kaoset.