Frågan om medias roll är ständigt aktuell (och häromveckan blev den än mer aktuell i samband med Eric Fichtelius och den debatt som uppstod när hans samarbete med Göran Persson kom upp till ytan).
För en tid sedan skickade Stig-Björn Ljunggren iväg manus till en text om mediernas roll. Där finns ett flertal intressanta punkter:
”a. Medierna är en makthavare, inte en oberoende granskare av makten
b. Medierna speglar inte verkligheten, de gör verkligheten och uppfinner
sanningen på nytt varje dag.
…
f. Mediernas makt har ökat, och det är en förändring som är jämförbar med andra maktförskjutningar, som exempelvis när partierna trängde undan den gamla herremakten.
g. I den mån denna utveckling skapar problem, kan dessa inte främst åtgärdas
genom att ’avsändaren’ reformeras, utan uppmärksamheten mÃ¥ste riktas till
”mottagaren”.
h. Bara om mediakonsumenterna förmås att själva tolka och förstå medierna kan makten balanseras..
i. Det främsta målet för mediafolkbildningen är att alla medborgare ska utgå
från att det som sägs i medierna inte är sant.
…
n. Vi kommer ingenstans genom att med en välmenande stat som dirigent försöka skapa en media ’i allmänhetens tjänst’ – allt tal om sÃ¥dant som ’en media i allmänhetens tjänst’ bör göra att vi osäkrar vÃ¥ra revolvrar.
o. Vi kan lita pÃ¥ att ny teknik – ’agenter’, ’blogging’, ’meljlinglistor’ –
kommer att gynna vanliga människors försök att hantera mediamakten. Och ge
medborgarna eget inflytande över informationsflödet.”
Här tycker jag kritiken mot en (naiv) tilltro till att public service ska lösa saker och ting är en intressant och uppfriskande tanke. Idén att blogging ska kunna bidra till att ge medborgarna eget inflytande över informationsflödet är också intressant. Men i dagsläget känns det ganska utopiskt. Svenska bloggar har ett fåtal läsare som läser inlägg om hockeyfrillans historia och om vad katten ätit till lunch; hur det skulle kunna rucka mediamakten har jag svårt att se. Men var är vi om ett år? Om fem?