Erik skriver om Jerome McGann och behovet av att klä det litterära kulturarvet i en digital dräkt. McGann oroas över att det saknas kunskap om hur detta ska gå till eftersom dubbla kompetenser bland humanisterna.
Nu tror jag denna oro är överdriven – det kommer förmodligen en ny vÃ¥g av humanister för vilka begrepp som ’XML’, ’Google’, ’web services’ osv känns lika naturliga som ’naturalismen’, ’80-talet’, ’romantiken’. Som Erik pÃ¥pekar har vi redan Johan Svedjedal inom det här fältet i Sverige och det kommer fler. Erik Stattin är ju själv ett exempel pÃ¥ den nya tidens humanister och bibliotekarier.
Det hela gäller förstÃ¥s mer än enbart det litterära kulturarvet. Vi borde inte nöja oss förrän stora delar av kulturarvet är digitalt tillgängligt. Stötestenen är inte enbart den tekniska kunskapen hos forskare, bibliotekarier och andra dokumentalister. ”Större delen av arkivmaterialet är, av upphovsrättsliga skäl, endast tillgängligt för forskning pÃ¥ plats i Stockholm eller som fjärrlÃ¥n pÃ¥ ett 30-tal platser i landet” pÃ¥pekar Statens ljud- och bildarkiv.
CopyrightfrÃ¥gan gör att de gamla ljuden och bilderna är fastfrusna i hardcopies som mÃ¥ste konsulteras pÃ¥ plats, alternativt via ett tidsödande fjärrlÃ¥n. Om jag som forskare skulle vilja fÃ¥ fram ett radioinslag frÃ¥n 1950-talet borde jag bara behöva klicka mig fram och fÃ¥ fram en digital ljudfil. Fast är det enbart copyright som gör att man inte har en digital lösning pÃ¥ just detta arkiv? Via kontroll av IP-nummer kan man ju begränsa tillgÃ¥ngen till ett sÃ¥dant digitalt arkiv till exempelvis landets alla forsknings- och folkbibliotek och därmed skulle det kanske inte vara ett sÃ¥ stort copyrightproblem. Det är kanske viljan – och resurserna – som saknas.