Forskningsfusk

Bell Labs avskedar forskaren Jan Hendrik Schön, verksam inom nanoteknikområdet. Hans resultat har inte gått att verifiera och en undersökning hävdar att han helt enkelt fuskat.

Hur pass vanligt är det här? I senaste numret (23 september 2002) av Dagens forskning kritiserar Thomas Söderqvist, professor i medicinhistoria, etikern Birgitta Forsman för att ha hävdat att forskningsfusk har blivit vanligare: ”Det finns inga som helst belägg för att oskicket skulle ha blivit vanligare med Ã¥ren. Ser man till den enorma ökningen av antalet forskare under de senaste 400 Ã¥ren, sÃ¥ finns det skäl att tro att fusket snarare har minskat rejält, sett per forskarcapita.”

Forsman och Söderqvist talar lite bredvid varandra. Filosofen Forsman har (i Dagens forskning 26 augusti 2002) identifierat ett allvarligt problem i dagens forskarvärld och säger samtidigt att problemet nog har ökat med tiden. Historikern Söderqvist menar att det inte finns några belägg för att det fuskades mindre förr.

Bägge kan ha rätt. Det kan mycket väl tänkas att Forsmans huvudpoäng, att forskningsfusk är ett allvarligt problem i dag, håller. Samtidigt är Söderqvists invändning helt klart relevant, och han presenterar också några kända fall av forskningsfusk och övrigt oetiskt handlande från de senaste århundradenas vetenskapshistoria.

Som alltid när det blir tal om situationen i dagens naturvetenskap, medicin och teknik är det förstÃ¥s viktigt med en historisk kunskap (som den Söderqvist levererar) för att sätta dagens läge i ett perspektiv. Ska man sjösätta ett sÃ¥dant Ã¥tgärdspaket som Forsman föreslÃ¥r – organiserad utbildning i forsningsetik för forskare, inrättandet av en etikombudsman inom vetenskapen samt en opartisk utredningsinstans – bör man nog först skaffa sig fördjupad vetenskapshistorisk kunskap för att öka förstÃ¥elsen för dagens situation.