Dagens forskning nr 17 kom igår och där fanns så en bevakning av de forskningspolitiska dimensionerna av årets valrörelse. Inte minst undersöker tidningen hur de borgerligas regeringsalternativ ser ut och gör därmed en välbehövlig insats för att lyfta in universitets- och forskningsfrågor i valrörelsen. (Det är ju lite sent att komma med det tisdagen i valveckan, kan tyckas.)
Bland annat skriver man om medias bristande intresse för att föra fram de forskningspolitiska frågorna i debatten. Folkpartiets riksdagsman och forskningspolitiske talesman Ulf Nilsson säger till DF att det är mediernas fel; journalisterna som gör urvalet av nyheter tror inte att frågan lockar väljar och tar därför inte upp forsknings- och universitetspolitik.
DF skriver ocksÃ¥ viktningen inom forskningspolitiken mellan nyttig och onyttig forskning, mellan sÃ¥dan forskning som mer liknar utveckling och sÃ¥dan som är av mer grundläggande natur. Moderaternas Per Bill skriver om vikten av att finansiera bred forskning och exemplifierar med obskyr forskning pÃ¥ termofila bakterier som sedan kunde utvecklas till en nyttig (och ekonomiskt viktig) DNA-teknik: ”hur mÃ¥nga politiker skulle satsa pÃ¥ det frÃ¥n början, pÃ¥ nÃ¥gon obskyr professor som vill forska pÃ¥ mikrober i udda miljöer?”
Fp:s Ulf Nilsson säger att ”[u]niversitetens autonomi är allvarligt hotad. De präglas av en nyttoorienterad kunskapssyn, där genomströmning är viktigare än kvaliteten” och det kan man ju tycka att det ligger nÃ¥got i.
Det verkar även som om de borgerliga i någon mån oroas av humanioras trängda läge.
DF skriver att det verkar troligt med en uppdelning av ministerposten i två delar vid ett eventuellt regeringsbyte; det är orimligt att ha både grundskola och universitet/forskning hos samma statsråd och man är lite sur för att Thomas Östros mest fokuserat på skolfrågorna sedan han fick hela detta ansvar.
Märkligt nog saknas socialdemokraterna i den genomgång av partierna som DF gör i form av små faktablock med partiernas viktigaste forskningspolitiska punkter. Men det kanske vägs upp av den stort uppslagna intervju man gjorde med Thomas Östros i nr 16.