I don’t wanna get drafted

Mitt ute i skogen, n̴gon mil fr̴n Gnosj̦, ligger den РSvikarens koja.

Historien är egentligen inte speciellt unik. Ã…ret är 1808. Sverige befinner sig i krig och har bestämt sig för att försöka sig pÃ¥ ett värnpliktsliknande system, ”lantvärnet”. NÃ¥gra unga gossar frÃ¥n Gnosjö skrivs ut och far iväg till Jönköping.

En av pojkarna tröttnar pÃ¥ militärlivet och vill helst inte Ã¥ka till fronten, rymmer frÃ¥n regementet, vandrar hem och hÃ¥ller sig gömd i skogen. Bygger en koja, arbetar med sitt trÃ¥ddrageri, bygger till och med en liten kanal för att förse trÃ¥ddrageriet med extra vatten. Efter nÃ¥got Ã¥r har hela saken runnit ut i sanden, han kan Ã¥tervända till samhället frÃ¥n sitt undangömda liv i skogen, hans trÃ¥ddrageri gÃ¥r för fullt – inte minst tack vare kanalen han byggde när han höll sig undan – och han drar in en del cash, sÃ¥ att han klarar sig och blir en respekterad samhällsmedborgare. Där försvinner han ur historien. (De andra tvÃ¥ unga männen frÃ¥n Gnosjö uppges ha dött vid fronten i Norge.)

Det intressanta är snarare vad som händer nu. TrÃ¥ddrageriet är som alla andra trÃ¥ddragerier som finns lite varstans i de västboitiska skogarna – nÃ¥gra rostiga och förvridna järnaxlar, en liten fördämning, stenkonstruktioner, man ser den nästan raka kanal den unge mannen grävde för att fylla pÃ¥ vatten i dammen vid trÃ¥ddrageriet; inget märkvärdigt alltsÃ¥. Ett stycke Västboitisk ekonomisk historia och industriarkeologi av inte alls extraordinärt slag.

Men lokalbefolkningen har tagit desertören till sitt hjärta. Den koja där han sägs ha hållit sig undan från statsmakten hålls i gott skick av lokala entusiaster som vårdar minnet, i kojan finns en gästbok och en liten inplastad berättelse som ger de historiska fakta. De olika delarna av tråddrageriet är utmärkta med små skyltar. En ny byggnad har konstruerats där traktens folk har fester och grillkvällar, som ett slags byagård alldeles intill bruset från bäcken där man drog tråd för närmare tvåhundra år sedan. För en massa år sedan skrev Harry Sjöman
en roman om det hela. Sommaren 2002 går romanen som följetong i lokaltidningen, det ena tunglästa textsjoket efter det andra.

En liten skylt ute vid vägen leder besökarna rätt; ”Svikarens koja” stÃ¥r det pÃ¥ en handtextad skylt. Det är sÃ¥ den kallas (även om rykten säger att vissa delar av lokalbefolkningen inte tycker han borde kallas ’svikare’, han som avvek frÃ¥n kriget och istället byggde upp ett litet företag i den karga skogen). ”Svikarens kanal” kallas den konstgjorda bäck han grävde, där det mörka dyiga vattnet fortfarande sipprar fram.

Folk kommer och tittar, vi är inte de enda besökarna denna regniga julieftermiddag. ”Svikaren” drar.

Man bryr sig alltsÃ¥ om historien om ”Svikaren”, man berättar historien, man (re)konstruerar platsen han var verksam pÃ¥, man fÃ¥r ett minnesmärke som blir till en del av den lokala identiteten, där kan man samlas för att bekräfta den egna identiteten.

Västboandan är ekonomiska nyckeltal (ingen arbetslöshet, massor av småföretag, legotillverkning till de stora industrijättarna, framgångsrik integrering av invandrare) men också kulturella eller ideologiska riktmärken: en viss nivå av religiositet (personligen tycker jag alltid att den överdrivs i analyserna), idoghet, man försöker sköta sig själv, inte så mycket offentlig sektor, en viss mekanisk uppfinningsförmåga (men knappast någon högteknologi).

Varför just ”Svikaren”? Hans historia passar in. Han var trÃ¥ddragare, klarade sig med den berömda smÃ¥ländska envisheten; bygdens mark gav knappast nÃ¥gon möjlighet att försörja sig som bonde sÃ¥ man fick utveckla andra färdigheter och personliga egenskaper (eller emigrera till USA) – det som kom att bli den berömda Gnosjöandan.

Och inte bara ”Svikaren” används för att berätta historien om Gnosjöandan. Uppmärksammade teaterpjäser med amatörskÃ¥despelare om traktens smÃ¥företagarkultur, industrimuseum, planerade filmprojekt – alla bidrar de till att befästa bilden av Gnosjöandan.

Det är tydligt vilken roll historien spelar för konstruktionen och uppehÃ¥llandet av Gnosjöandan. Historia är nÃ¥got vi skapar – vi väljer att berätta vissa historier, väljer bort andra. Historien om ”Svikaren” kanske säger mer om dagens Gnosjö än om det tidiga 1800-talet.