Män har förmågan att koncentrera på en sak i taget medan kvinnor är praktiska och tänker på tvättider och är omvårdande. Jag antar att du, kära läsare, inte omfattar dessa förlegade åsikter. Vad som är anmärkningsvärt är att en av kultursveriges makthavare har just dessa åsikter.
Filmkonsulent Lena Hansson-Varhegyi är en viktig gatekeeper i svensk film. Som långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet fördelar hon 45 miljoner statliga skattefinansierade kronor varje år till långfilmsprojekt. Hon får in mängder med intresseanmälningar och väljer ut vilka filmer som ska få stöd av Filminstitutet.
Såhär beskriver hon sin egen yrkesbana och varför hon inte arbetade med något konstnärligt yrke inom filmen utan istället har abetat som producent, inspelningsledare och konsulent:
”Jag tror att steget mot ett konstnärligt yrke hade varit alldeles för stort för mig att ta dÃ¥. Jag var praktisk, konkret, bra pÃ¥ att hÃ¥lla reda pÃ¥ saker och ting och jobb som inspelningsledare och produktionsledare lÃ¥g betydligt närmare till hands. Det är typiskt för kvinnor, pÃ¥ gott och pÃ¥ ont. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger har jag inte önskat att jag hade en mans tunnelseende och kunde koncentrera mig enbart pÃ¥ en uppgift, sluta tänka pÃ¥ om jag har tvättid i dag eller om nÃ¥gon i min omgivning plötsligt är hungrig.
Två saker: Dels känner jag mig som man ganska kränkt av uttalandet. Hon framställer oss män som personer med tunnelseende, vi koncentrerar oss på en enda sak (jobbet) och därmed struntar vi i vår omgivning. Det är en upprörande kategorisering som varken stämmer på de män eller kvinnor som finns i min omgivning.
Dels undrar jag vilken typ av filmer vi får se på biograferna om en person med dessa åsikter bestämmer vilka filmer som ska få finansiering? Frågan är viktig, eftersom idéinnehållet rör sig ut från biosalongen ut i samhället.
Citatet ur Sydsvenskan 9 juli s B3. (Artikeln verkar inte finnas på Sydsvenskans webb.)
Läs särskilt Problem i paradiset…
—