Malin Idelands Dagens gennyheter (Nordic academic press, 2002) tar upp ämnet vetenskap i media med tonvikt pÃ¥ massmedias rapportering om genetik och genteknik. Ett nog sÃ¥ aktuellt ämne. I dagens forskningslandskap, där forskarna hela tiden fÃ¥r argumentera för sina resurser, kan media vara en betydelsefull allierad för forskare – det är viktigt för forskningen att fÃ¥ med sig allmänheten. Relationen media-vetenskap är därmed en viktig faktor i en förstÃ¥else av hur vetenskaperna pÃ¥verkar vÃ¥r kultur.
Men jag saknar flera dimensioner i boken. Det görs knappast nÃ¥gon skillnad mellan olika slags genetik och genetiker. Förmodligen är vetenskapen ’genetik’ ingen monolitisk kultur, den bestÃ¥r sannolikt av olika subkulturella grupperingar. Det hade varit belysande att se en vidare kartering av hur dessa olika grupperingar förhÃ¥ller sig till media, vilka berättelser de försöker fÃ¥ journalisterna att berätta.
Ideland skriver om svensk medias rapportering och hur svenska forskare intervjuas av svenska journalister. Finns det någon skillnad på hur relationen journalist-forskare ser ut om journalisten beskriver ett utländskt projekt ganska långt från de svenska experterna(som Dolly), eller om journalisten skriver om ett svenskt projekt där de intervjuade experterna har mer anknytning till den diskuterade forskningen och mer att vinna eller förlora på medias beskrivning? Ideland menar att diskursen konstrueras på olika sätt i olika kontexter. Det är säkert riktigt, men jag efterlyser en noggrannare kartering av de kontexter som är betydelsefulla.
Brottsjournalistik är ett annat fält som kunde fått mer uppmärksamhet. DNA-tester används allt mer för att knyta människor till brottsplatser. Hur beskrivs detta i media, ett fält där vetenskapens sanningsutsagor kan betyda väldigt mycket för en enskild individ och där vetenskapens sanningshalt är betydelsefull?
Allt för mycket av boken handlar om de metaforer som dagstidningsjournalisterna använder när de diskuterar vetenskap i media. Däremot sägs knappast någonting om en annan typ av texter som också diskuterar genteknik och etik, skrivna av skribenter som är intresserade av att kritiskt granska genetiken.
Samtidigt som det finns anledning till kritiska kommentarer innehåller boken mycket intressant, inte minst den begreppsutredande apparaten. Ideland utreder hur beskrivningar av generna ser olika ut, hur metaforiken används, kort sagt genetikens moderna begreppshistoria. Det är bra.
En av slutsatserna som Ideland kommer till är att ”FörhÃ¥llandet till den vetenskapliga världen karakteriseras av en okritisk inställning till forskarnas utsagor. Eftersom det här handlar om specialistkunskaper är det svÃ¥rt för reportrar – i synnerhet allmänreportrar – att ifrÃ¥gasätta och analysera.” Det är säkert riktigt. Man kan fundera över hur medias rapportering av vetenskap skulle kunna förbättras. Peter Sylwan framträder som en av informanterna i boken och efterlyser en vetenskapskritik – vetenskapsjournalisterna bör inte enbart beskriva nyheterna frÃ¥n forskningsfronten utan även sätta in dessa i ett sammanhang. Det tycker jag är en lysande mÃ¥lsättning för framtidens vetenskapsjournalistik. Däremot är det inte självklart att det dÃ¥ behövs journalister som enbart är utbildade i de naturvetenskapliga och medicinska omrÃ¥den de är satta att bevaka (vilket nÃ¥gra av genetikerna i boken efterfrÃ¥gar). Det är klart att journalisterna mÃ¥ste kunna nÃ¥got om naturvetenskapliga fakta och teorier, men nog sÃ¥ viktigt är att de har insikter i hur naturvetenskaperna och medicinen fungerar pÃ¥ ett metaplan. En klargörande vetenskapskritik behöver vara inläst pÃ¥ elementa inom STS-fältet, vetenskapshistoria och vetenskapssociologi, för att bättre kunna reflektera över vetenskapens funktion, betydelse i samhället och journalisternas egen roll i det vetenskapliga systemet.