Jag har varit på en föreläsning med Peter Galison vid Niels Bohrarkivet i Köpenhamn. Den energiske Finn Aaserud har en förmåga att hålla en mycket hög nivå på sina seminarier. I varje fall, Peter Galison, man hade förstås höga förväntningar; karlns publikationer är imponerande, hans sätt att beskriva fysiken som inbäddad i sin samtid är klart intressant. Bland de monumentala böckerna märks Image and logic: A material culture of microphysics, hans arbete med vetenskapens yttre i konkret mening i The architecture of science och vetenskapens bildkulturer i Picturing science, producing art.
I Köpenhamn pratade Galison om sin nya bok som är på gång, den ska publiceras om sju månader eller så. Temat denna gång är Einsteins klockor och Poincarés kartor. Galison riktar intresset mot vetenskapliga metaforer och hur den vetenskapliga kreativiteten hänger samman med olika kulturella faktorer. Han har velat förankra Poincarés och Einsteins arbete i en högst konkret sekelskiftesmiljö, där patentverk, politiker, industri mm mm har intressen i att koordinera klockor. Det fanns stora värden, inte bara symboliska, kopplade till en synkronisering och standardisering av tideräkningen, vilket inte minst visas av von Moltkes utsaga att han skulle kunna mobilisera miljontals man till den tyska armén på en gång genom en synkroniserad aktion med tåg.
Galison menar att Einsteins och Poincarés arbete med att synkronisera klockor och tideräkning i olika praktiska sammanhang utgjorde en verksamhet som fick tankorna att börja gå i banor som handlade om samtidighet och andra filosofiska frågeställningar. När man skriver fysikens och filosofins historia måste man ta in dessa externa faktorer för att bättre förstå hur tankarna utvecklas. Inga större konstigheter kan tyckas, men det innebär ändå att man komplicerar en av fysikens mest filosofiska ögonblick och istället beskriver den som inbäddad i en tids kultur, industri, teknik. Galison hävdar att Poincaré och Einstein hoppade fram och åter mellan tillämpningar, teknik och mer rent filosofiska och vetenskapliga frågeställningar. Därmed är, menar han, skillnaden mellan grundforskning och tillämpad forskning en allt mer meningslös dikotomi.
å andra sidan undrar man vad som är nytt med det här. Kritiken av den linjära modellen (grundforskning -> tillämpad forskning -> teknisk utveckling) har historiker hållit på med länge, och att ännu en gång, på ett nytt material, visa att vetenskap präglas av de sociala, kulturella, ekonomiska, tekniska dynamniska fält de samspelar kan knappast vara alltför revolutionärt.
Men mitt omdöme får väl komma när boken väl publiceras. Galison brukar alltid ha en del kul och enligt vissa kontroversiella vinklingar när han tolkar sina barockt rika empiriska material, och dset kommer han säkert ha denna gången också. Hans föredrag på Niels Bohrarkivet kan ha varit mer inriktat mot en publik bestående av fysiker, och då var det viktigare att lägga tonvikten vid att visa på att vetenskapen träder in i olika samhälleliga systematiska förhållanden. Hade han talat för en grupp vetenskapshistoriker kunde han haft detta som en utgångspunkt och därmed nått längre i själva föredraget.