En doktorandtjänst i historia är utlyst vid Göteborgs universitet. Läs mer här. Sista ansökningsdag: 31 januari 2025.
En doktorandplats i idéhistoria med finansiering är utlyst i Oslo. Sista ansökan 6 februari 2025. Läs mer här.
Hur blå är himlen?
Hur blå är himlen?
Horace Bénédict de Saussure (1740-1799) – geolog, meteorolog, fysiker, alpinist – uppfann cyanometern, ett instrument för att mäta hur blå himlen är. Vi vet ju alla att ibland är himlen liksom lite mjölkblå, ibland riktigt mörkblå, ibland däremellan. Det varierar med väderlek, höjd över havet och flera andra faktorer, och de Saussure ville kvantifiera det hela vilket han och hans efterföljare gjorde med det instrument han uppfann; Alexander von Humboldt använde förstås en cyanometer när han gjorde sina vetenskapliga expeditioner. För den som vill lära sig mer om detta instrument rekommenderas en bra kandidatuppsats i idé- och lärdomshistoria skriven av Michael Lindgren, How Blue is the Sky? Horace B. de Saussure and his cyanometer – its invention, use and legacy framlagd vid Umeå universitet 2020.
Cyanometern har jag stött på lite här och var i den vetenskapshistoriska litteraturen de senaste åren. Men idag hittade jag ett spår efter den i källorna!
Ur ”Förteckning å för statsmedel inköpta möbler m.m. vid Navigationsskolan i Stockholm för år 1911”, Stockholm 11 december 1911. Sjöbefälsskolan i Stockholm. Åtskilliga inkomna handlingar. Sjöbefälsskolans arkiv, volym D VIII c:2, 1857-1934, odat., Stockholms stadsarkiv.
Vid Navigationsskolan i Stockholm fanns det i början av 1900-talet en cyanometer. Uppenbarligen ansågs kunskap om hur man mäter himlens nyans av blått vara något som man skulle lära ut till de blivande skeppskaptener som undervisades där.
Egentligen är jag inte förvånad. Istället stärks min tes att navigationsskolorna var platser för icke-trivial kunskapsproduktion och -cirkulation under 1800- och 1900-talen. Navigationsskolorna i Göteborg och Stockholm – som är de jag tittat på hittills – har inventarielistor och bibliotekskataloger som visar att de var en vetenskaplig och teknisk kultur som förtjänar att vi idé- och vetenskapshistoriker utforskar dem, även djupare än vad som gjorts hittills vad gäller tidsstandardisering.1
- Gustav Holmberg, ”The Production and Distribution of Synchronized Time in Sweden, 1850-1914” i Anders Ekström and Staffan Bergwik red., Times of History, Times of Nature: Temporalization and the Limits of Modern Knowledge, (New York and Oxford: Berghahn Books, 2022); Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt. Tid för enhetlighet: astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2019. [↩]
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter Alexander von Humboldt, cyanometer, Horace Bénédict de Saussure, Michael Lindgren, navigationsskolor, s
Lämna en kommentar
Bibliografier
Aktuellt fynd i hyllan med gallrade gratisböcker på institutionen. Härlig metanivå: en bibliografi över bibliografier. Någonstans ler Umberto Eco och Jorge Luis Borges.
När man bläddrar får man en bild av en bibliografins guldålder. Jag har en magkänsla att det görs färre bibliografier idag än under första halvan av 1900-talet. Om det nu skulle vara sant, vilket jag alltså inte vet, kan jag tänka mig två möjliga anledningar:
– ”Allt finns ju digitalt”, ”det är bara att söka fram på Libris”, alltså behövs inte bibliografier längre. Ööööhhh, nej, ibland är en ”kurerad” sammanställning av ett visst fält att föredra framför att söka efter ämneskoder eller något sådant i Libris.
– Det fanns en tid då det var möjligt för sådana som Isak Colllijn, Tönnes Kleberg, Axel Nelson, John Tuneld, Gustaf Edvard Klemming, Christopher Aurivillius, Ernst Nathorst-Böös, Samuel E. Bring med flera att inom tjänsten ägna sin tid som anställda på exempelvis bibliotek eller universitet åt att sammanställa bibliografier, på ett sätt som inte är möjligt idag.
Eller har jag fel? Sitter det en ny generation bibliografer därute i biblioteksarkipelagen och träget sammanställer bibliografier?
Seminarium med Disa Runeby
Intressant seminarium med Disa Runeby idag om endokrinologins historia; mycket bra presentation och diskussion!
Publicerat i idé- och lärdomshistoria
Etiketter Disa Runeby, medicinhistoria, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Idéhistoria på gång 2024
Jag är på väg hem från ett par intensiva konferensdagar i Umeå, där Idéhistoria på gång gick av stapeln igår och i dag. Konferensen bjöd på många intressanta presentationer (länk till abstractboken), utbyten med kollegor från förr och nyare diton. Välarrangerat av idéhistorikerna i Umeå! Nästa tillfälle är på Södertörn om tre år.
Det här är tredje konferensen för mig på ganska kort tid: jag var även på TVHD i juni och BSHS i juli. En väldigt utvecklande form av interaktion med smarta och spännande kollegor från när och fjärran.
Publicerat i idé- och lärdomshistoria
Etiketter idé- och lärdomshistoria, idéhistoria, Lärdomshistoriska samfundet
Lämna en kommentar
Lissa Roberts: Science as Work, Science and Work
Lissa Roberts håller årets Hans Rausing-föreläsning i Uppsala måndagen den 23 september kl 18.15 under titeln ”Science as Work, Science and Work”. Mer information här.
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter Hans Rausing lecture, Lissa Roberts, Uppsala, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Koldioxidavtrycket för digitalhumanistiska forskningsprojekt
Häromdagen hörde jag en intressant presentation av en chef för ett AI-relaterat forskningscentrum vid ett större svenskt universitet. Under frågestunden ställde jag frågan om hur stort verksamhetens koldioxidavtryck är. ”Ööööh, ingen aning” blev svaret (fritt översatt från vederbörandes engelska).
Men det finns undersökningar som försökt att kvantifiera det här forskningsområdets ”carbon footprint”. Till exempel en studie av Strubel, Ganesh, McCallum (2019)1 vars undersökning, enligt en populärvetenskaplig sammanfattning
analyzed various natural language processing (NLP) models to estimate the energy cost required to train them and concluded that the carbon footprint of training a single large language model is around 600,000 pounds of CO2 emissions, which is the equivalent of 125 round-trip flights between New York and Beijing.
Medan vi vanliga humanister på universitetet är ålagda – med all rätt – av universitetsledningen att fundera över resor till konferenser och empiriinsamling, så kan de tydligen träna sina stora språkmodeller och släppa ut, som det tycks ut, långt mer än en eller annan konferensresa för en forskare som annars håller på med böcker, papper, penna.
Publicerat i universitets- och forskningspolitik
Etiketter AI, carbon footprint, digitalhumaniora
Lämna en kommentar
BSHS årliga konferens 2024
James Secord öppnar konferensen med en mycket bra exposé över fältet, sammantvinnad med hans eget liv.
Bland alla bra presentationer kan man exempelvis nämna Elena Romero-Passerin,”Popular Science in la Specola: a Statistical Analysis of the Audience of the Museum of Science in Florence in the 1780s”, som byggde på ett mycket rikt källmaterial, bevarade besöksliggare som gjort det möjligt för Romero-Passerin att kartlägga vilka som besökte denna institution som byggde på ett slags upplysningsideal om att sprida insikter om olika vetenskaper. Uppenbarligen lyckades man i detta uppsåt, även bortom de traditionellt bildade delarna av samhället.
Odile Lehnen presenterar sin forskning om Caroline Herschels astronomiska diagramtekniker som bygger på noggrann analys av ett stort arkivmaterial.
En bra session – ”Diagramming Practices in the History of Science” – innehöll Staffan Müller-Wille om diagram i genetik och rasforskning och ett par papers som på ett fruktbart sätt anknöt till paper technologies-perspektivet: Odile Lehnen om Caroline Herschels astronomiska diagram och Matthew Daniel Eddy om Charles Lyells geologiska anteckningsböcker, hur Lyell använde dessa fältanteckningsböcker som ett slag ”thinking tools”.
Staffan Müller-Wille pratar om diagram i genetik och rasforskning.
Emmeline Ledgerwood gav ett bra paper, ”Cold War geographies of knowledge: the National Lending Library for Science and Technology’s Russian translation programme, 1950–1970”, som handlade om hur kunskapsflödet mellan öst och väst fungerade under det kalla kriget, med ett bibliotek och ett organiserat program för översättning av naturvetenskaplig litteratur från ryska till engelska.
James Sumner historiserar vår tids AI-hajp.
James Sumner med sitt ”Never mind the machines: can we trust humans? A historian worries about artificial intelligence” gav perspektiv på vår tids AI-hajp. Ett slags reality check för journalister och andra som agerar ganska okritiskt i frågor som rör AI.
Och många fler; det här är inte platsen att rada upp alla intressanta presentationer jag hörde.
Själv presenterade jag ”From the north of Sweden to the South Pole, via Capri: technologies of 20th century astronomy in flux”, vilket framför allt innehöll några analytiska och teoretiska perspektiv på Stockholmsobservatoriets instrument och teknik efter 1931 samt några preliminära resultat från min halva av instrumentprojektet som jag har tillsammans med Johan Kärnfelt.
Under konferensen presenterades vinnaren av 2024 års Pickstone Prize, som i år gick till Matthew Daniel Eddy för hans Media and the mind: art, science, and notebooks as paper machines, 1700-1830 som ser spännande ut.1
Sammantaget var det några intensiva dagar i University of Aberystwyth i Wales, som stod som värd. Förutom själva stoffet i presentationerna fanns här förstås rika chanser till att möta gamla bekantskaper och knyta nya under mer eller mindre formella former. Det var en mycket givande konferens, väl värd att lägga tid mitt i sommaren på. Nästa år hålls BSHS konferens i Cambridge.
Aberystwyth klockan 04:20 en lördagsmorgon – var tvungen att ta första tåget för dagen för att hinna med flyget i Birmingham.
Och, ja, förresten: Aberystwyth var en väldigt charmig stad! Konferensprogrammet var väldigt fullt, men en kväll var inte schemalagd så den kunde jag tillbringa med några spännande kollegor på pubar. Och universitetet verkade bra, något att fundera över för den som vill studera utomlands.
Tre och en halv timme på tåg mellan Birmingham och Aberystwyth visade ett mycket vackert landskap; det här var första gången för mig i Wales och jag vill gärna återvända.
- Eddy, Matthew. Media and the mind : art, science, and notebooks as paper machines, 1700-1830. Chicago: University of Chicago Press, 2023 [↩]
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter BSHS, University of Aberystwyth, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria, Göteborg
En doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria är utlyst vid Göteborgs universitet. Sista ansökningsdag: 13 september. Läs mer här.
Katalog -1957, LUB
UB i Lund renoverar. Även om UB mest verkar ursäkta sig utåt vad gäller en tillfällig brist på studieplatser, så är effekterna för oss forskare också väsentliga.
Jag förstår att man måste renovera en så gammal – och vacker! – byggnad som UB ibland. Men sättet man genomför en sådan renovering kan diskuteras; jobbiga bieffekter för forskning skulle kunna minimeras.
Ett exempel: man kan för tillfället inte använda Katalog -1957. Denna fullkomligt centrala katalog är under lång tid inte tillgänglig. Hur skall man kunna navigera i bibliotekets bestånd utan en katalog? Hur skall man kunna få en överblick över ett fält utan att snabbt få fram centrala tidskrifter och publikationer via den ämnesmässiga delen av Katalog -1957? Det går inte. Det är tur att jag inte är doktorand mitt uppe i ett avhandlingsarbete i någon av de historiska ämnena vid Lunds universitet; ett avbrott likvärdigt med pandemin – men som hade kunnat undvikas. Man hade kunnat sätta lappkatalogen i en lokal med tillgång under renoveringen.
”Men allt finns ju digitalt numera!” säger du kanske. Öh, nej. Det finns en digital version av Katalog -1957 men den är i mycket dålig skick. Titta här:
Väldigt många av posterna i den digitala versionen av lappkatalogen ser ut såhär; i stora delar oläsbar. Vad jag förstår har man skannat in en urgammal mikrofilmsversion. En bättre version tycks vara på gång, men vid upprepade förfrågningar ställda till valda delar av UB:s personal får man mest undanglidande svar.
Det här stör mig, eftersom det skapar ett slags datafriktion i mitt forskningsarbete som hade kunnat undvikas om LUB hade gjort andra val. Det är helt enkelt svårt att navigera i UB:s samlingar under ombyggnaden.
En mer vetenskapssociologisk eller universitetspolitisk observation kan göras. Även om jag sedan länge inte arbetar vid Lunds universitet träffar jag ibland kollegor från min Alma mater, och som mediekonsument följer jag på lite distans vad som händer vid Lunds universitet. Än så länge har jag inte sett något tecken på kritik från ledande krafter inom till exempel de humanistiska och teologiska fakulteterna. Hur kan ni gå med på att en så central infrastruktur som Katalog -1957 stängs ner av Lunds Universitetsbibliotek under lång tid?
Publicerat i universitets- och forskningspolitik
Etiketter kataloger, LUB, Lunds universitet, Lunds universitetsbibliotek
Lämna en kommentar
Rebekah Higgitt
En bra intervju med Rebekah Higgit:
Publicerat i astronomihistoria
Etiketter astronomihistoria, Engines of discovery, Rebekah Higgitt, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Standarder
Konferensresa = fundera över vägguttag.
En detalj men likafullt en viktig sak: förra veckans konferensande i Wales aktualiserade frågan om det här med vägguttag. Man måste ju kunna ladda sin telefon – kontakt med familjen, boardingkort för flyget, biljett över Öresundsbron och mycket annat – och sin dator, för det där sista-minuten-uppdaterandet av presentationen. Adaptern till vänster fixade just det (den till höger är från en tidigare resa till USA).
På något vis finner jag det intressant att vi i västerlandet har åtminstone tre olika standarder för vägguttag (och amerikanarna har förstås 110 Volt/60 Hz).
Men på tåget mellan Birmingham och Aberystwyth blev jag varse ett alternativt sätt att ladda europeisk 220voltselektronik i Storbritannien. En person klev på tåget och kopplade in sin europeiska mobilladdare. Jag frågade hur det gick till och den vänlige turisten från Frankrike hade lärt sig tricket att den tredje pinnen i engelska uttag bara är ett slags säkerhetsgrej; han stack helt sonika in någonting, typ en bilnyckel, i det tredje hålet och så funkade det som hemma i Europa. Ungefär som när våra barn var små och vi barnsäkrade hemmets uttag, fast här gäller det varenda uttag i hela Storbritannien. Det kommer helt enkelt ingen ström om inte mittengrejen är på plats.
Jag tog det säkra före det osäkra och körde med adapter, men det finns uppenbarligen alternativ.
Den naiva inställningen till AI
– Investeraruniversumet i Sverige är alldeles för begränsat, och kunskapsnivån är alldeles för låg. Det finns inte så många större aktörer som går in tidigt i renodlade AI-bolag. Jag tror inte att man är redo att riktigt förstå storheten.
SvD gör en intervju med Hanna Andreen, VD för Flat Capital, Sebastian Semiatkowskis investmentbolag. Journalisten Sophia Sinclair ställer inte direkt några vassa frågor kring AI-hajpen.
James Sumner presenterar ”Never mind the machines: can we trust humans? A historian worries about artificial intelligence”.
Jag associerar till ett av papren på förra veckans BSHS-konferens: James Sumner, ”Never mind the machines: can we trust humans? A historian worries about artificial intelligence”, en intressant historisering av den ”boosterism” som flödar kring AI – och som Svenskans näringslivsredation inte tycks vilja problematisera (något annat hade varit förvånande). Jag hade velat se någon svensk teknikhistoriker spela Sumners boll. Men det kanske redan har skett?
Allt det där andra i Nature
Ett av de teleskop vars historia jag undersöker hamnade på omslaget till Nature, ett av numren vintern 1980. Biografiska texter av några av de astronomer som var inblandade visar att de tyckte att detta var högst speciellt. Deras instrument hade inte bara bidragit till att skapa nydanande data som blev ett paper i sagda tidskrift, det hade placerats på omslaget och syntes för en vecka i all världens institutions- och universitetsbiblioteks hyllor över nyinkomna tidskrifter, på professorers skrivbord och så vidare; en stor sak, förstås. Bibliometriska standardmått som citeringar i all ära, att hamna på omslaget till Nature var också något att vara stolt över, ett faktum som sa något om hur forskningen uppfattades.
Alltså ville jag förstås titta på omslaget. När jag bläddrade mig bakåt i Natures nätbaserade arkiv visade det sig att så pass gamla nummer inte hade några omslag utan enbart länkar till pdf-versioner av själva artiklarna (sedan någon gång i början av 2000-talet innehåller arkivet även omslag). Dags, alltså, att plocka fram ett fysiskt exemplar. Började med GUB och mycket riktigt, det gick att beställa fram en inbunden årgång 1980. Det var bara ett aber. Då, någon gång i början av 1981, hade någon övernitisk person inför inbindningen låtit skära ut allt som inte var Vetenskap med stort V: omslagen, till exempel, saknades. Nästa steg i jakten på omslaget togs på LUB och deras exemplar var tack och lov komplett med omslag. Jag fick se den maffiga bilden.
Men inte bara omslaget är synligt i pappersversionen i Lund. Här finns en hel uppsjö av material som saknas i den digitala versionen på Nature.com, material som idag skulle kunna fungera som utmärkta källor för den som vill undersöka vissa aspekter av dåtidens naturvetenskaper.
Som platsannonser. Vilka kvalifikationer söker man efter hos blivande universitetsanställda eller forskare inom exempelvis läkemedelsindustri? Vilka arbetsgivare utanför universitetsvärlden vill anställa naturvetare? Vad tjänade man, vilka var pensionsvillkoren?
En inblick i den naturvetenskapliga arbetsmarknaden 1980.
Eller labbteknologier, både i form av de översiktsartiklar som Nature tycks ha skrivit själva och rena annonser. Om man som jag är intresserad av mer generella tekniker som används i en mängd olika vetenskaper, det som Joerges och Shinn kallar ”research technologies”, finns här mycket för den som vill få en översikt över tillgängliga nedskrivningsapparater. Samt, förstås, mer specifika instrument som pipetter och ”liquid scintillation counters”.
Eller annonser för böcker, tidskrifter och konferenser.
Ibland lönar det sig att ta fram det fysiska exemplaret även då det finns en digital version.
TVHD 2024
Veckan tillbringades i Stockholm där årets upplaga av Teknik- och vetenskapshistoriska dagar arrangerades. Konferensen bjöd på många intressanta programpunkter.
Disa Runeby från idé- och lärdomshistoria i Lund presenterar sin intressanta forskning om endokrinologins historia.
Som alltid är det mycket givande att vara på konferens; man kommer hem med många inspirerande intryck. Dessutom är det ju, som någon sa, något av firmafest för teknik- och vetenskapshistoriker, man träffar nya och gamla bekanta. En svårslagen miljö var onsdagens kvällsmingel i Reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor en gång huserade.
Några teknik- och vetenskapshistoriker i en reaktorhall.
För egen del presenterade jag min forskning om astronomiska instrument vid Stockholms observatorium; det var en möjlighet att testköra mitt teoretiska perspektiv på den rika empiri som jag jobbar med. På något vis är det som att man märker om ens tolkningar så att säga håller när man pratar om dem inför kollegor.
Arne Kaijser kontemplerar kärnkraftens historia bredvid Ågestareaktorns kontrollpanel på Tekniska museet.
I höst börjar vi i organisationskommittén arbetet inför nästa upplaga av Teknik- och vetenskapshistoriska dagar, som om två år arrangeras hos oss i Göteborg som ett samarbete mellan idéhistoria på Göteborgs universitet och teknikhistorikerna på Chalmers.
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter teknik- och vetenskapshistoriska dagar 2024, teknikhistoria, TVHD 2024, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar